Fornborgen på Gothemhammar

Fornborgen på Gothemhammar

Det ligger en raserad och av gulgröna mossor halvt övervuxen mur därinne under den snärjande granskogens grenar, och många gånger, då jag vandrat de ensliga stigarna fram över dess kullriga krön, har jag stannat och undrat över hur den kommit till därute på den ståtliga, skogskrönta udden i havet.

Att det måste vara mycket länge sedan människor släpat samman dessa massor av granitblock och format dem till en befästningsmur behöver man inte tvivla på. Murkroppen är starkt raserad, granskogen har för länge sedan överlupit den och dess sega rötter bildar nu ett helt nätverk mellan blocken. Mossor och lingonris döljer nästan allt och vallgraven som löpt fram omkring fem meter från yttersidan av muren, består nu blott av en knappast mer än skönjbar fördjupning i markytan.

Vem byggde denna mur? Vem var det som förskansade sig här bakom dessa dystra stenar? Vad hände här när detta befästningsverk som bäst var i färd med att fylla sin uppgift. Var det många som dräptes när stridslarmet blandade sig med skogens brus och bränningens dån? Det är frågor som tränger sig på en. Muren är tyst, men skogens stämma talar nästan alltid här, särskilt när vinden drar från något av de tre väderstrecken öster, norr och söder, där hav och strand möter varandra alldeles inpå knutarna. Då är det en vila att stå därnere och bara speja ut mot horisonten medan måsar och trutar speglar sig i havets blå yta därute vid pallarna. Och i skogssuset söker man då omedvetet ett svar på de många frågorna. Ett svar som skulle kunna lyfta något på den slöja av mystik, som alltjämt vilar över den övervuxna borgmuren därinne under granarna.

Det var genom ett brev från en vän i Visby, – fornforskaren och kyrkoherden K. P. A. Österberg – som signaturen första gången kom att söka efter den gamla befästningsmuren ute på ”Hammaren”. Den gången hittade jag den inte eftersom den låg betydligt längre norrut än jag trodde och ingen människa i trakten kände till den. Upptäckten skedde vid ett senare tillfälle. Och en dag i somras just när Skogsknipproten började knoppas därinne på de mörka skogsstigarna och strandpiparen ruvade sina ägg bland strandens vita grusvallar mätte vi upp och fotograferade den.

Det måste ha varit en ganska imponerande mur detta, när den befann sig i orubbat skick. Bredden nere vid marken är ännu sträckvis bortåt sex meter.

Höjden når stundom 1,70 meter och den är byggd av så gott som enbart gråsten. I en enda rak linje snör den av ett högt liggande landområde på uddens yttersta del som i norr och öster begränsas av havet, i söder av ett inskjutande lågland och i väster om muren själv. Ett område på cirka en kvadratkilometer. Murens totala längd är omkring 550 meter. Lutningen på mursidorna är starkare åt öster än åt väster. På västra sidan har en vallgrav varit uppgrävd. Den går fram cirka 5 meter från murväggen och följer denna parallellt utefter hela dess sträckning. Där marken varit jämn är den mycket tydlig, men om på några ställen marken blir lägre och sankare utanför murväggen är vallgraven mindre tydligt markerad. Att den ens någon gång varit vattenfylld kan knappast ha varit möjligt. Fornborgens mur ligger nämligen 15,2 meter över havsytans nuvarande nivå, och marken är i sig självt synnerligen genomsläpplig för vatten.

Vad kan nu ha varit meningen med denna mur? En blick på kartan och i all synnerhet en undersökning av själva terrängen häromkring ger en viss antydan härom. Säkerligen utgör den ett av människor byggt försvarsverk, tillkommet under uråldrig tid. Här måste ha legat en fornborg, kanske en av de allra äldsta på hela ön. Muren har utgjort den av människohand uppkastade förskansningen mot väster.

Kanske var den aldrig högre än 1,70 meter. Kanske var den försedd med någon påbyggd träpallisad, som ruttnade ned efter att den övergavs. Vallgraven utanför var kanske även den försedd med något hinder som gått samma väg. I norr och öster bildade den branta kusten med havet och de förrädiska pallarna utanför ett naturligt skydd. I söder sträckte sig då en sank myrmark eller troligare grund havsvik in i landet, ända in till den södra spetsen av muren. Och just genom denna grunda vik kunde försvararna av borgen, som väl kände till terrängförhållandena, gå ut och in från havet med sina farkoster.

Att det härnere vid områdets södra del varit en gammal hamn för fiskebåtarna bevisas ju av att rester av ett gammalt fiskeläge kallat ”Bynju” alltjämt ligger här. Strax vid den lilla åns utlopp finner man ännu några delvis förfallna bodar. Det är den ännu rätt vanliga typen som återfinnes överallt i våra äldre fiskelägen. ”Liggbod” med öppen spis i hörnet och britsar utmed långväggen, fyllda av allehanda äldre fiskeredskap, såsom brandjärn, ljuster, håvar och dylikt, vilka i detta fall använts i själva åmynningen vid idfiske ännu långt in i senare tid.

Det kan i detta sammanhang påpekas, att den lilla årännan som här faller ut efter att ha genomkorsat myren eller låglandsområdet, har sin upprinnelse i en kallkälla som ligger långt uppe på Hammaren nedanför murens södra spets. Av en äldre ortsbo fick jag en gång den uppgiften, att hans förfäder trott, att den på Hammaren befintliga stenmuren utgjort en gammal brygga vid vilken vikingarna lade till med sina skepp när de skulle gå i land för att hämta dricksvatten ur källan. En teori som ur geologisk synpunkt måste anses som otänkbar. Att denna hypotes däremot kan ha givit namn åt fiskeläget strax väster därom, förefaller däremot mycket sannolikt.

Vi hade just avslutat vårt arbete med uppmätningen av den gamla befästningsmuren på ”Hammaren” och vandrade i den vackra sommareftermiddagen körvägen västerut bort mot Bryggans fiskeläge. Jag gick och grubblade över alla de olösta gåtorna, som hängde samman med detta hittills ganska okända befästningsverk och kom därvid att tänka på några ord återgivna någonstans ur Gutasagan, där det talas om gutarnas stora utvandring till Dagö och Svartahavsområdet, vilken skulle ha inträffat omkring 500 år e. kr. På tal om de utlottades strider under hövdingen Thore, stod där b.la att ”Men then samme (Thore) vägrade sig vid att fullgiöra samma (be)slut, och ville ej mer än andra vräkas uhr landet, eller kasta sig uti fahra och äfentyr, begynte therföre med några sina jemlikar itt skadeligt uppror, intagandes Östergarnsholmen, dit han samlade hvad han genom roof kunde förhverfa, hafvandes ther, till en nödvärn, uppkastat sig en skantz af hvilken några lembningar ännu synlige äre. Men hanss andra landzmän kunde ej lida sådant ovälde, utan samsatte sig till att drifva honom från then orten, hvilket då han detta förnam, rychte han sielf therifrån och föll in i landet först vid Gothem, ther han brände och sköflade sedan uti Walgstens sokn, hvarest han mötte sina vedermödor, drabbade med them, och blev med sit föllie slagen på flychten”. Skulle det kunna vara möjligt att vi i dessa uppgifter har en lösning på den gamla fornborgens gåta på Gothemhammar?

Skulle det inte kunna tänkas att dessa stackars utlottade, även här, reste ett sista värn mot våld och orättvisor innan de lämnade hembygdens jord och gav sig i landsflykt, först till Dagö och sedermera ända bort till den ryska steppen vid Dnjepr. Tanken föreföll mig icke omöjlig. Knappast osannolik. Vad sakkunskapen skulle säga hade jag just då ingen tanke på. Havet sorlade ju så vackert därute vid pallarna. Ett par storskrakar fiskade långt inne bland strandbrynets mörka kullerstenar. Måsarna seglade över fiskelägets övergivna bodar, och från det soliga havet vandrade havsvinden mättad med de ljuvligaste dofter in över den stormpinade strandskogen…

Avskrift av Anders Stenström 2005
Bilder: Ann-Marie Lindahl