Gothemhammar

Gothemhammar

Gothemhammar är ett botaniskt intressant markområde med både röd och vit skogslilja. På dom låglänta markerna innanför klapperstenskusten växer flugblomster, salepsrot och ett tiotal orkidéarter. Fornborgen på Gothemhammar är en långsträckt försvarsanordning av den typ som bl a finns på Grogarnsberget i Östergarn. Genom sitt läge var den en strategisk bevaknings- och försvarspunkt för Gothembygden med utsikt på öppna havet. På norra sidan av Gothemhammar ligger den natursköna och sevärda klapperstensstranden.

 

 

 

Mer om Gothemhammar

Arvid Ohlsson har skrivit om Gothemhammar i Gotlands Allehanda. Tyvärr har jag ingen uppgift på när artikeln är publicerad. Jag hittade den i Landsarkivets tidningsklippsamling och gjorde en avskrift 2005.


Två mörka glidande skuggor över pallarna och storskogen, ensamt majestätiska liksom deras väldiga bo därinne i stortallen. En mäktig, vitgrå strandvall som stiger ur havet, långsamt lyftande den fårade pannan liksom i trots mot stormarnas och havets anlopp från öster. Ja, så tedde sig väl förr en gång den mäktiga bilden av Gothemhammar, udden där borta på den södra sidan av den vackra Tjelderviken som trotsat så mycken Österhavets vrede, som utgjort den vinddrivne fiskarens skräck och det sista havsörnsparets stoltaste högborg på den gotländska östkusten.

Gothemhammar gav mig redan som tre-fyraåring och långt innan jag ens sett skymten av ett stycke kustland, en vision av havet som någonting stort och mäktigt. Hur väl minns jag väl inte när jag som barn stod därhemma på trappan omkring en mil från pallarna och lyssnade till havets starka stämma därifrån om höstkvällarna. Än lät det som en kanonad långt borta, än som det avlägsna bruset från ett vattenfall, än som vindens sus i vintriga furukronor inför ett annalkande töväder.

”Gautum-Hamman vrålar”

Folket i trakten kunde då säga till varandra: ”Gautum-Hamman vrålar”; och de gamle visste då säkert att ett oväder snart vore att vänta. När jag som vuxen blivit lite mera förtrogen med det hela har intrycken därifrån blivit om möjligt ännu mäktigare, havet har blivit allt storvulnare och Hammaren har blivit mig kärare. Det må nu gälla en sommardag då den tecknar sig i soldiset som ligger likt en guldbrun rök över himmelen, eller när den en stormig höstkväll står där med sin stolt böjda kontur vänd mot öster och med ett vräkande, mullrande hav vid sina fötter.

Gothemhammar ligger som namnet anger just vid Gothemskusten, och även även om inte de bortdrivna örnarna nu längre speglar sig därute på de vilda djupen bakom bränningarna och ”Bysens” skratt icke ekar efter den vilsekomne vandraren därinne på de skumma skogsstigarna, utgör den dock alltjämt ett stycke mäktig och vacker gotländsk kustnatur, visserligen fri från gigantiskt formade klintar och stup, men ändock mäktig i sin resning, ståtlig när havet anstormar den, vidsträckt och vild när man träder in under dess sjungande furor och granar.

”Det forsar och blänker”

Gå en dag på senhösten när solljuset blänker över Tjelderviken, den lilla skogsvägen som följer Gothemåns breda strömfåra från Asbro och halvvägs ned mot åmynningen. Vik sedan av i rätt östlig riktning och följ vägen bort mot Bryggans gamla fiskeläge. Det brukar vara mycket vatten i årännan så här års. Det forsar och blänker, men när vägen lämnar årännan, skall man ändock följa den. Det är nämligen just vägen, som för nästan runt den bortåt tre kilometer breda udden.

När havsörnsparet för cirka sextio år sedan bodde i sin jättefura på den i havet utskjutande ”skogsburgen” varav egentligen Gothemshammaren består, då var det andra tider här på ön, både för djur och människor. Uttunningen av skogsmarkerna hade då knappast mer än begynt och hela Hammaren var bevuxen med en nära nog ogenomtränglig barrskog som skulle ha förvånat oss. Människornas näringsfång, särskilt i kusttrakterna, hörde mera samman med brukandet av ”stranden” än med skötseln av de steniga åkrarna. Bryggans fiskeläge härute vid den norra sidan av udden var då ett av de förnämsta fiskelägena i trakten. Det var gott om vilt i skogarna och invattensfisk i myrarna, trots att rovdjur och rovfåglar då voro talrika. Örnparet på Gothemhammar var långt ifrån Gotlands enda, man hade likväl sedan mycket långt tillbaka härskat alldeles ensamt på sin domän.

En utsikt värdig deras djärvhet mötte Örnparet häruppe i tallkronan. Rätt österut över den bräm av stormhärjad strandskog, som kröp ända ut mot den yttersta strandvallens höga sluttning, där bränningen alltid röt eller sorlade, mötte dem det stora vida havet med sina oändliga skiftningar.

”Milsvida skogsmarker”

Innanför kusten, milsvida skogsmarker, sammanhängande områden, som sträckte sig långt bortom Storsund i söder till Tingstädeträsket i norr. Rätt i norr syntes bortom Bryggans fiskläge och Tjeldervikens inbuktning, det skogsklädda Slitelandet med de olika holmarna hägrande i soldiset utanför. Och i sydost kunde örnarna från tallkronan icke blott räkna ejderkullarna som lågo och dåsade på vattnet, utmed Sildungens stränder, de kunde även se då sälarna gick upp för att vila på stenarna borta vid Kyrkbingegrundet, som låg bortåt en halv mil därifrån. Det största skådespelet hade dock Örnparet på betydligt närmare håll och detta i synnerhet, då stormen kom vandrande utifrån de blå vidderna med hela havet i följe. Då överröstade nämligen de väldiga brottens dån mot Svarthällarna varje annat ljud i ödemarkerna häromkring, även när de stora furorna knäcktes, och hela udden tycktes skaka under tyngden av dessa havets gruvliga hammarslag.

Det var väl någon gång i början av tonåren, som jag för första gången blev i tillfälle att besöka Hammaren och mycket hade då förändrats där sedan min faders ungdomstid. Bryggans fiskeläge med anor från vikingatid hade börjat förfalla. Skogsmarkerna var utgallrade och örntallen var borta. Vad det gäller fiskeläget finnes härom i bygden en hypotes, som går ut på, att en i skogsmarken ännu kvarliggande och nu övervuxen stenbrygga, som går från fiskeläget till ett källsprång uppe på ”Burgen”, redan vid vikingatid skulle ha tillkommit och givit fiskeläget dess namn. Nu hade havet dragit sig tillbaka. Det var svårt att komma in med båtarna. De gamla ”liggbodar”, som stodo kvar, voro få. De av senare typ, som inte hade eldstad i hörnet och hopspikade trälavar, fyllda med halm och gamla paltor, utmed långväggen, hade flyttats till annan plats eller körts hem till ved. Inga båtar syntes till, ej heller varken nät eller ”gistgardar”.

– Men varför låg man härnere i bodarna under fisket, när man ändå inte hade mer än några kilometer hem till gårdarna? Sporde jag en gammal, väderbiten fiskare, som gick och letade efter något därnere bland ruinerna.

– Jo, sade han, saken är den, att när hösten kommer och vattnet blir kallt, då går masken, som håller sig nere på de stora djupen, upp under land och går då illa åt näten. Han äter upp dem, som vi säger. Och när nu fisket pågick här under hösten och vi satte ut näten efter sik, id eller t.o.m. Torsk på kvällarna ej långt ifrån land, fick näten blott stå några timmar just för maskens skull, varefter de åter skulle tagas upp, och under väntetiden vistades vi då härinne i ”liggbodarna”.

– Och det fanns givetvis gott om fiskebodar här då? – Ja, det var en hel del. Gårdarna, som hade sin strandrätt och sina strandbodar här, voro Båtare och Magnuse – vilka parter vi kallade för ”Körk-räumrar” – vidare Fjärdinge, Bingels, Hägleifs, Busarve och Malmunde.

– Och det gick bra att komma iland med båtarna på den tiden? – Jo, i vanliga fall, men det kunde gå illa också. Han har väl kanske hört det där, som hände därute för omkring sjuttio år sedan, fast det nu inte var vid det här fiskeläget, som båten den gången hörde hemma?

– Jo, nog hade jag hört det, och den tragiska olyckan hade just den gången haft sin grund i ett par människors slappnande vaksamhet inför havets evigt hänsynslösa kamp mot den alltid lika okuvliga Hammaren.

Det hade blåst upp till storm en dag på senhösten någon gång på 1870-talet och många fiskare vid kusten därnere hade haft sina strömmingsnät ute mellan Sildungen och land. En del fiskare föredrog att låta näten stå kvar, hellre än att riskera liv och båtar, men far och son från en av de fattiga gårdarna gav sig dock ut i viken för att söka bärga de värdefulla ”fiskdonen”.

”Vinden låg på hårt utifrån”

Man hade just fått de strömmingsfyllda näten ombord då fadern, som blivit orolig för att de kommit så nära in under Hammaren, gjorde sonen uppmärksam på det farliga grannskapet. Vinden låg på hårt utifrån och sonen, som satt med ryggen vänd mot land och rodde, vände stäven upp mot vinden och sjön, tog i med hela sin ungdomliga styrka och bröt av den ena av de tvenne åror, som fanns med i båten. Vad som sedan hände det skedde i ett rasande tempo. Båten slungades skoningslöst mot pallarna. En överbrytande brottsjö fyllde den varefter den kantrade och fadern försvann i djupet. Sonen kastades omkring bland brotten ett tag, kom upp på båtkölen, spröt ut vatten och skrek med ansiktet vänt mot stormen. Men väl inne vid pallkanten, där sjöarna dånade som sprängskott mot berghällarna, tog havet sitt andra offer och änkan vart från den stunden även sonlös.

I fem nätter i rad, säges det, gick dock mannen hem till gården för att trösta henne, och grannarna, som bodde intill hörde tydligt när han gick förbi deras fönster och hur vattnet därvid jäste och skvalpade i stövlarna. Men gumman, som var alldeles nedbruten av förtvivlan, hade dock inte vågat gå ut och öppna för honom och fråga var de skulle söka, när han bultade på. Sonen hade havet givit åter ganska snart, men fadern hittade man först på sjätte dagen efter olyckan, då stod han lodrätt i vattnet med huvudet strax under ytan vid pallkanten.

”Kyla i luften och sol över havet”

För ett par veckor sedan var jag nere på Hammaren för att söka efter några kulturminnesmärken där, som en god vän påpekat, och jag gick då den vackra, långa vägen utmed kusten, genom fiskeläget och ut till pallarna. Det var en strålande förmiddag med kyla i luften och sol över havet, som låg där nästan spegelblankt under morgonens vita dimslöjor. Fiskelägets bodar hade nu ytterligare minskat i antal. Nu var det bara två kvar.

Men själva naturen härute var dock i stort sett oförändrad. De låga strandtallarna, som alltid sträckt sina nådabedjande armar från stormen mot ljuset, stodo alltjämt där, speglande sig i dyningen. Trutarna från Hammarens stränder och Sildungens små skär seglade majestätiskt över kustbandet. Och ute vid pallkanten, där havet nu sorlade lika vekt och vackert som under en stilla vårmorgon hörde jag till och med ett par alfåglars treklangstoner genom havsbruset. Till en början kunde jag omöjligt uppfatta dessa bränningens vårliga näktergalar där, men så med ens såg jag dem som små svartvita prickar på vågkammarna. De blev allt fler och fler. I flockar och band gungade de ett stycke utanför pallarna. Några lyfte, andra kommo och slogo till bland dem som lågo kvar.

”När jätten hade fallit”

Några kulturlämningar av det slag som min vän påpekat lyckades jag aldrig avslöja. Utsikten över havet denna decemberdag var alltför förtrollande för att man skulle kunna slita sig därifrån. Men på hemvägen tänkte jag hela tiden på örnarna som en gång häckat där. Deras bo, som legat i jättetallen, hade blivit skövlat för cirka ett sextiotal år sedan då en större skogsavverkning hade gått fram över markerna. Många mastträd hade då fällts och däribland örntallen. När jätten hade fallit och det väldiga boet som i flera mans minne hade legat däruppe och ständigt blivit påbyggt, skulle dragas loss ur kronan hade det visat sig att underlaget i balen hade utgjorts av ett ”gasshäudä” (stycke av en gärdesgård), som de stora fåglarna burit dit upp på sina starka vingar.

Gång på gång slog det mig, vilken prydnad det skulle ha varit för detta utomordentliga naturområde, om vi där hade fått ha kvar blott detta enda par av dessa ”våra kostbaraste, levande klenoder inom vårt eget lands natur”; som Bengt Berg så träffande kallat dem. Vi kunde ha behövt dem här, om ej för annat så för att förkorta pinan för alla de hundratals skadeskjutna sjöfåglar, som vi varje år lämnar efter oss i våra skärgårdar och myrar.

Men nu voro örnarna borta. Vår egen glupskhet och vårt förakt för andra än de materiella värdena hade även härifrån för länge sedan fått fördriva dem…


Text: Arvid Ohlsson, avskrift av Anders Stenström 2005.
Bilder: Anders Stenström