Det serverades kaffe och tårta inne i Prästladugården |
Helge och Birgith Stenström njöt av kaffet och tårtan tillsammans med Allan Jakobsson |
Det var en trivsam stämning i Prästladugården
Kaffekommittén denna dag bestod av Britt Jakobsson, Astrid Liljegren och Astrid Johansson.
Tjejerna från Hembygdsföreningen som fixade kaffet,
Britt Jakobsson, Astrid Liljegren och Astrid Johansson
Nisse Jacobsson berättade att han haft Johan Munthén som konfirmationspräst och för att slippa ifrån själva konfirmtionsundervisningen så försökte han alltid att föreslå att titta på prästens bil. Denne var mycket stolt över sin bil och varje gång Nisse föreslog att man skulle titta på bilen så gjorde man det. Särskilt uppmärksammade han prästen på att däcken av market Perelli var det allra bästa valet. Genom att intressera prästen för bilen så slapp man undan många timmar av konfiramtionsundervisningen som Nisse inte tyckte var lika rolig som att titta på bilen.
Nisse Jacobsson
Sen berättade Rolf Harlevi lite om bilen, bl a att det nån gång vid en storm hade blåst ner en tegelpanna som skadat lacken på motorhuven på bilen. Johan Muntén hade då tagit en färg som han råkat ha hemma och bättrat skadan och eftersom färgen inte riktigt överensstämde med bilens färg så kan man ännu idag se var han försökt reparera lacken. Verktygen i bilen var inslagna i paket och i bilen hade legat många lappar med psalmer som sjungits vid gudstjänster. Rolf berättade också att den här bilen är den bil på Gotland som använts längst som bruksbil. Vidare sa han att Johan Muntén faktiskt deltagit i ett veteranbilsrally med den år 1967. Rolf Harlevi själv har sen själv använt bilen och kört mer än 200 brudpar med den.
Rolf Harlevi
Lennart Andersson hälsade alla välkomna till Prästladugården och Blåeldshallen. Att Blåeldshallen finns kan vi tacka Harald Björklund för sa han. Han berättade sen att han och Rolf Harlevi varit goda vänner ända sen 50-talet och att de haft många roliga stunder tillsammans. Han riktade ett stort tack till Rolf för att han överlåtit bilen så förmånligt till Gothems Hembygdsförening.
Lennart Andersson
Därefter tog Ragnar Svenserud till orda och gratulerade Hembygdsföreningen till att ha genomfört detta projekt. Han nämnde också att Gotlands Kyrkohistoriska Sällskap med glädje bidragit till det eftersom det överensstämmer med Sällskapets syften. Han sa också att han aldrig träffat Johan Munthén men att han visste att han varit en legend på hela ön. Han uttryckte också sin stora glädje över att ha fått vara med denna dag och få se bilen återbördas till Gothem.
Ragnar Svenserud
Hembygdsföreningens ordförande tackade och överlämnade sen blommor till Rolf Harlevi för att han erbjudit bilen så förmånligt, och till Lennart Andersson för att han varit så drivande och behjälplig för att förverkliga projektet. Blommor överlämnades också till undertecknad, Ann-Marie Lindahl, för hjälp med att hitta sponsorer. Han riktade också ett tack till alla som hjälpt till med att göra i ordning utrymmet i Prästladugården där bilen nu förvaras.
En mycket trevlig eftermiddag var nu tillända och alla kunde nöjda och glada konstatera att Johan Munthéns gamla bil som så många av oss sett rulla i Gothem under många år nu har kommit hem till Gothem igen, där vi tycker att den hör hemma.
Nu står den där, återbördad till Gothem
Text och foto: Ann-Marie Lindahl
JOHAN GUSTAF WALFRID MUNTHÉN
Johan Munthén föddes i Hamneda församling, Södra Ljunga pastorat, Sunnerbo kontrakt, Växjö stift, Kronobergs län 22.5.1890. Socknen hade vid denna tid 1 847 invånare. Föräldrarna var hemmansägaren och f d soldaten vid Ljungby kompani av Kungl Kronobergs regemente Carl Edvard Munther och hans hustru Anna Charlotta Johannesson. Johan Munthén avlade studentexamen i Lund 1915 (vid 25 års ålder) och det uppgives att han hade för avsikt att bli lärare eller banktjänsteman. Emellertid ändrade han sig och bestämde sig för att bli präst. Han absolverade fil.kand. examen 1919 och teol. kand. examen 1926. (Som synes tog han god tid på sig). Han ändrade också sitt efternamn till Munthén. Enligt förljudande befarade han att en prästman vid namn Munther kunde framkalla en omotiverad munterhet. Efter avlagda prakt.teol.prov 10.12.1926 prästvigdes han i Lunds domkyrka 12.12.1926 av biskop Edvard Rodhe för tjänstgöring i Linköpings stift. I Linköping var biskopstjänsten vakant, sedan biskop J W Personne avlidit 16.11.1926. Varför Munthén valde Linköping i stället för hemstiftet är mig obekant. I Linköpings stift missiverades den nyvigde prästmannen på sedanvanligt manér. Först gick vägen till Klockrike, sedan ställdes färden till Fornåsa och slutligen leddes han till Linderås innan han erhöll en fast tjänst som ständig adjunkt i S:ta Anna 1.5.1930.
Under de tre rörliga åren på consistorii skjutskärra stabiliserade den till mogna år komne adjunkten sin tillvaro och ingick äktenskap med Andrea Thomasine Folkow, född i Landskrona 3.1.1893 och dotter till köpman Anders Andersson och hans hustru Marie Håkansson. I deras äktenskap föddes ett barn, som förlorades i späd ålder. Några fler barn fick makarna ej. Denna deras sorg kunde någongång vidröras.
Från sin stationering i Östergötlands skärgård begynte Munthén rikta blickarna österut. Efter att den besynnerlige Emil Delumiére efter en längre period med “svagt hälsotillstånd”1.11.1929 lämnade kyrkoherdetjänsten i Garde, Etelhems, Alskogs och Lye församlingars pastorat för att tillträda komministertjänsten i Djurö och Nämndö församlingar, Uppsala stift, sökte Munthén kyrkoherdetjänsten i Garde. Medsökande var f lektorn Axel Hjelm, komministern Alexander Ehrenström och vik läroverksadjunkten Kåre Skredsvik. Den sistnämnde blev vald med 344 röster. Munthén erhöll 208 och Ehrenström 4 röster. Nu hade uppenbarligen Munthén fått smak på Gotland. Gothems och Norrlanda församlingars pastorat, som hade blivit ledigt vid kyrkoherden Mathias Borgs pensionering 1.5.1931, hade tillsatts med ende sökanden Tage Christiansson (f 8.3.1899, prv 16.6.1929). Christiansson avled emellertid före tillträdet 14.5.1931 och pastoratet blev på nytt ledigt. Då sökte Munthén Gothem. Medsökande var komministern Vilhelm Olofsson, Luleå. Vid kyrkoherdevalet 18.10.1931 fick Munthén 96 röster medan Olofsson fick nöja sig med 17. Valdeltagandet var ej synnerligen stort; vid denna tid hade pastoratet omkring 980 invånare. Han erhöll fullmakt å tjänsten 9.11.1931 och tillträdde Philippi och Jacobi1.5.1932.
Gothems och Norrlanda församlingar blev nu hans verksamhetsområde fram till pensioneringen 1.10.1961. Det för gotländska förhållanden relativt långa avståndet mellan kyrkorna i pastoratet, en dryg mil, bidrog väl till att han tidigt skaffade bil. Utnämnde kyrkoherden i Kräklingbo Henning Thulin hade 25.5.1934 köpt en B-Ford av 1932 års modell. Endast tre veckor efter sitt tillträde eller 23.10.1934 sålde Thulin bilen till Munthén. Bilen hade då gått 725 mil. Thulin hade köpt den för 4 850 kr, men sålde den för endast 2 500 kr. Utan tvivel var smålänningen Munthén betydligt bättre hushållare än lapplänningen Thulin. Thulin begärde och beviljades f ö avsked från kyrkoherdetjänsten och prästämbetet 30.6.1936 och engagerade sig i stället I Pingströrelsen. Munthéns B-Ford blev med tiden känd över hela Gotland och han behöll den även efter sin pensionering, då han och hans maka flyttade till Österväg 18 i Visby. När han lämnade bilen till Visby Bilmuséum 1978 hade han kört 17 000 mil med den. Han brukade aldrig köra fortare än 35-40 km/tim. Jag minns särskilt hur vi på väg till stiftsmötet i Slite i november 1965 körde om Munthén på den snöiga vägen. En god historia är berättelsen om när Munthén som pensionerad präst var ute på olika håll och vikarierade och en söndag skulle predika i Stånga kyrka kl 13.00. Kyrkvärdarna började undra, när klockan närmade sig 13.00 Munthén brukade alltid komma I tid. Först tjugo minuter efter den utsatta tiden kom han. När man undrade vad som hindrat honom, svarade han att han nog felbedömt avståndet mellan Visby och Stånga “så när jag kom till Roma fick jag se att klockan var mycket, då ökade jag till 50”.
En av Johan Munthéns efterträdare har karaktäriserat honom som “en av de sista prästerna av den gamla stammen med sinne och känsla för prästgårdskultur. Tillsammans med sin kära Andrea skapade han ett vackert och gästfritt hem. Man möttes alltid av hjärtlighet och värme i Gothems prästgård” (Bo Kihlstedt). Han har även beskrivit honom som “smålänning i själ och hjärta”. Det är säkert en riktig karaktäristik. Nog fanns hos Munthén både hjärtlig humor och hett humör. Det sistnämnda kunde i synnerhet komma i dagen om hans redbarhet på något sätt sattes ifråga. Ett annat drag hos honom var hans sparsamhet med allmänna medel. Som exempel kan nämnas att han icke ville belasta pastoratets prästgårdsbyggnadskassa när han, efter tidens sed, ville låta lägga in linoleummatta på pastorsexpeditionens golv, att han bekostade den själv, vilket sedan “med tacksamhet” noterades i syneprotokollet.
Under hans tre decennier långa tjänstetid i Gothem och Norrlanda restaurerades båda kyrkorna, Gothem 1950 och Norrlanda 1955. Samma år som biskop Gunnar Hultgren återöppnade Gothems kyrka, förlänades Munthén ledamotskap i Kungl. Vasaorden. Efter Arvid Ruhrs hastiga frånfälle 15.9.1953 utsåg biskop Algot Anderberg Johan Munthén till ny kontraktsprost i Medelkontraktet. Utan tvivel stod prosten Johan Munthén städse på god fot med sina pastoratsbor och i synnerhet med sina kyrkvärdar. Han förvärvade också ett hus i Gothem som han ofta åkte till sedan han hade flyttat till Visby. Hans förkunnelse kan karaktäriseras som såväl text- som bekännelsetrogen i gammal god stil. Som exempel på hans predikostil kan nämnas en predikan över ämnet “Tacksamhet” på 14 sönd e.Tref. publicerad I “De hundra kyrkornas ö” 1961. Innan han gick ur tiden, överlämnade han alla sina bevarade predikomanuskript till Johannes Siltberg i Öja.
Upp i åren fick han behålla sin andliga spänst. Vid 84 års ålder började han läsa ryska. Ungefär samtidigt blev han överfallen av några slynglar och nerslagen. Inför rätta vittnade han och tyckte att förövarna borde få “ett strängt straff”. Eljest var den gamle gudsmannen med sin Ford en fridsstiftare som få. Den 13 oktober 1978 avsomnade han stilla i sitt hem i sitt 89:e år. I Allhelgonatid vigdes hans stoft till vila i Allhelgonakapellet i Visby av stiftets biskop Olof Herrlin i närvaro av en stor skara församlingsbor , vänner och ämbetsbröder. Han var vid sin död stiftets SENIOR CLERI.Biskopen talade över ordet i Jesu bergspredikan. Saliga äro de fridsamma och framhöll att den hädangångne i hög grad fått nådegåvan att stifta frid.
Den näst sista versen av Den kristeliga dagsvisan äger tillämpning på Johan Munthén.
Ack, give då Gud, vi honom så tjänt
med allt vad av honom vi äga
så nyttja de pund oss Herren förlänt
att han till envar matte saga
Gack in i din Herres glade, gack in
du tjänare gode och trogne!
Texten skriven av Anders Jernberg Prost i Fardhems pastorat
Johan Munthén
Johan Gustav Valfrid Munthén föddes i Hamneda församling i Kronobergs län den 22/5 1890.
Hans far var den indelte soldaten Karl Edvard Jonasson Munter, som var född 21/9 1856 i Hamneda. Han antogs till soldat nr 71 i Ljungby kompani 1877 och blev förordnad till vicekorpral 1885. Han fick avsked som soldat 1907 och avled 14/5 1942. Han var då ägare till 1/32 mantal av Björstorp norregård i Hamneda. Han gifte sig 1882. med Anna Charlotta Johannesdotter. Hon var född 9/9 1854 i S. Ljunga i Kronobergs län, och hon avled 21/12 1928. Tillsammans fick de förutom sonen Johan tre döttrar.
På något sätt fick Johan möjlighet att studera och han tog studenten i Lund 1915. Under gymnasietiden hade han ett speciellt intresse för matematik. Jag minns att när han och jag träffades på ett 50-årskalas i Gothem strax efter min studentexamen började han diskutera matematikproblem med mig.
Johan Munthén bestämde sig dock för att bli präst och han studerade vidare och blev fil. kand 1919 och teol. kand 1926. I december 1926 prästvigdes han i Lunds domkyrka för tjänstgöring i Linköpings stift. Han hade då hunnit bli 36 år gammal. Han hade alltså tagit relativt lång tid på sig, vilket jag tror helt enkelt berodde på att han hade måst varva sina studier med arbete för att försörja sig och finansiera sina studier. Som ett av fyra barn till en indelt soldat kunde han sannolikt inte räkna med ekonomisk hjälp hemifrån.
Efter några kortvariga anställningar fick han sin första fasta tjänst i S:t Anna 1930.
Den 18/7 1928 gifte sig Johan Munthén med Andrea Thomasine Folkow, som var född i Landskrona den 3/1 1895. De fick snart en son, som dock i späd ålder avled i kikhosta. Några fler barn fick de inte.
I november 1931 valdes Johan Munthén till kyrkoherde i Gothem och Norrlanda, där han efterträdde Mattias Borg, och den 4 december 1931 inflyttade Johan och Andrea Munthén till Gothems prästgård. Under 30 år blev Johan Munthén sedan kvar som kyrkoherde i Gothem och Norrlanda. När han gick i pension den 1 oktober 1961 hade han passerat sin 71-årsdag. 1953 hade han utsetts till kontraktsprost i Medelkontraktet.
Johan Munthén tyckte om att arbeta med sina händer. Sålunda arbetade han under många vintrar med skogsavverkning, ofta tillsammans med Klas Norrby, som under lång tid var kyrkvärd. Han var också känd för att vara sparsam. Man kan ana sig till att han tvingats lära sig detta under sin uppväxt i ett soldattorp med fyra barn.
Efter pensioneringen bodde Johan och Andrea Munthén kvar i Gothem ett år innan de i oktober 1962 flyttade till Visby. De bodde då i det lilla hus, som ligger intill idrottsplatsen. Det huset hade ägts av Vendlomina Lindgren, av de flesta Gothembor kallad ”tant Mina”. Hon var född vid Svalings 1867, blev tidigt föräldralös, förblev ogift och från 1891 under praktiskt taget hela resten av sitt liv tjänstgjorde hon som husföreståndarinna åt präster i Gothems prästgård. När hon dog 1951 hade hon testamenterat huset till Andrea Munthén. Där bodde Johan och Andrea Munthén kvar tills de flyttade till Visby. Även därefter återkom de ofta dit på besök - Johan även när han blivit ensam efter Andreas bortgång i Visby den 9/11 1964.
Johan fortsatte att tjänstgöra vid många tillfällen under åren, och färdades då i sin gamla bil runt om över Gotland. Han avled 13/10 1978.
Jan Carlson
(Publicerat 2011-06-19)
|
