Den här dikten är skriven av Erland Hejdström och skickad till oss av Erland de Flon. Vi tackar jättemycket för den. 

Solnedgång vid
Bryggans fiskeläge

Jag satte mig på grånad sten

när solen sjönk mot väster.

Och blicken drogs mot det som var

av fiskelägets rester kvar. 

Jag läste i en bok en gång

hur det för hundra år sen

minst femton fiskebodar var.

Nu finns det blott en enda kvar.

Nu blundar jag: Försöker se

hur här en gång såg ut.

Med båtar dragna upp på land

och män med fiskedon i hand.

Hur man med häst och vagn kom hit

från bygdens många gårdar,

när budet gått, ”kom den som vill

för nu har strömmingen gått till”.

Jag kan höra åror knarra,

känna doft från tjärad båt.

Och efter en stunds kraftig rodd

försvinner de bak Hammarudd.

De kom tillbaks, båt efter båt,

och landar nu den fångst de fått.

I bod och garngård benas av

den skörd som deras möda gav.

Jag öppnar ögonen på nytt

och blicken går mot norr.

Från Holm nu sticker ut en båt

med stadig kurs rakt österåt.

Och bortom Holm står röken tät

från Slites gråa torn.

Mot redden har jag ögat vänt.

Där väntar fartyg på cement.

Jag vänder mig mot Akergarn

där en gång Sankte Oluf stod.

På kullen står nu korset kvar

och minner om den tid som var.

Nu har jag vänt mig mot nordost.

Där möter blicken öppet hav.

”Med kikarns hjälp jag ögat styr

mot Grautens vackert röda fyr.

Och jag satt kvar här i min vik

där vattnets yta stilla låg.

Där solens sista strimma stod

bak fiskelägets enda bod.

Erland Hejdström

(2006-11-15)