En doft av saffran och choklad

Minnen från julfesterna i Gothems skola omkring 1950 förmedlade av Arne Mallin från Körkräum

Decemberdagen började skymma. Det närmade sig jul och borta i affären gav julskyltningen fortfarande ilningar av förväntan i ett barns sinne, trots att det gått ett par, tre veckor sedan skyltsöndagen, då allt började. Jag minns hur vi barn knuffades framför de båda fönstren för att få en glimt av härligheten – tomte och ljus och paket och någon leksak och annat som förslag till julklappar. Hemma hade mamma hängt upp adventsstjärnan – den orangefärgade pappersstjärnan, som jag fortfarande tycker är den vackraste. I skolan hade vi haft var sitt litet ljus tänt på skolbänken varje dag under morgonbönen ända sedan första advent och varje morgon hade vi killar droppat händerna fulla av stearin. Det var svårt för oss att sitta overksamma! Jag har fortfarande min lilla ljusstake kvar och har den med ett julgransljus på mitt nattduksbord varje adventstid.

Men nu var det nära jul och jag var på väg till skolan, trots att sista skoldagen redan var ett avlägset minne. Inte någon annan gång under skolåret kändes det på det här sättet att gå till skolan. Bara det att vara på väg dit, när det började mörkna, gav en känsla av overklighet och spänning. Men så skulle det ju också bli julfest! Examensdagen var ingenting mot julfesten och ingen annan dag heller, varken i eller utanför skolan, kunde mäta sig med den. Jo, julafton, men ingen annan dag!

Jag minns, som vore det alldeles nyligen, den fantastiska känslan att öppna dörren till skolan och komma in i omklädningsrummet och mötas av de underbaraste av dofter – en härlig blandning av varm choklad och saffransbullar och pepparkakor och nyss insatt gran. Och att sedan få sitta ner och njuta av smaken och tänka på fortsättningen kunde inte vara sämre än i paradiset... Till en början blev det mycket spring och stim. En del salar, där förberedelser pågick, var förbjudet område, som till exempel mellanskolans sal, där den stora granen stod och storskolans, där det skulle ges ”tablå”. Den julklapp man hade med sig fick man lägga under granen, och det blev ju rätt många!

I vilken ordning kvällens inslag kom minns jag inte riktigt, men jag minns att det var ”tablå”, det vill säga teater, i storskolan, en liten pjäs som framfördes av de lite äldre barnen. Och så var det visning av ”färgbilder”, då skollärar’n, alltså Rudolf Carlsson, med diaprojektor visade en tecknad saga och berättade. Han var en gudabenådad berättare och fick alla att sitta knäpptysta och fascineras av ”Gubben och gumman som gjorde arbetsbyte”.

Så började lekarna kring granen. Trots den fantastiska inramningen kunde de nog vara lite jobbiga för en del barn. De lite tuffare killarna fann det nog lite larvigt att ta en tjej i hand, och framför allt de lite blygare kände sig nog lite besvärade när de inte hängde med i alla turerna. Och för ett sådant barn, som till exempel jag själv, var det inte så kul att bli trollet som fick gå i ringen, ”fy skam, fy skam, för ingen ville ha´nom”. Nå, pinan var inte så lång. Sedan väntade långdansen, som verkligen gjorde skäl för namnet. Det blev ett långt led med så många barn som då gick i skolan, och dansen gick genom många rum och trappa upp och trappa ner och ut på skolgården och in igen och inte alltid var det så lätt att hålla ihop hela raden när kil-larna skulle vara tuffa och gjorde lite extra svängar.

Långdansen slutade där den började – i mellanskolans sal där granen stod. Där var det dags för grand final. Skollärar’n fick alla att först sitta i andlös tystnad och sedan lydigt sjunga med i ”Midnatt råder”. Småskolans tomtenissar smög fram ur vrårna och trippade så näpet runt till ”Tippe tippe tipp tapp, tipp tipp tapp” och avslutade sitt uppdrag med att dela ut en julklapp till var och en. Hade man tur, fick man något man tyckte om, kanske ett paket tomtebloss eller en chokladkaka eller något annat gott.

Slutligen tog skollärar’n till orda igen och förklarade att alla fester ska avlutas medan de är roliga, för då kommer man att minnas dem som just roliga. Och nog hade han rätt! Jag kan inte skilja den ena julfesten från den andra, utan alla framstår tillsammans som hela livets stora julfest som jag gärna tänker tillbaka på, särskilt så här till jul, och då skänker jag dem en tanke, som ordnade med allt detta. För min egen del var det skollärar’n, alltså Rudolf Carlsson, men naturligtvis också fru Hansson, fröken Rydén och min andre skollärare Åke Hedengran.

När jag går hem är det helt mörkt och jag känner, det vet jag, att jag har varit med om något som jag kommer att minnas hela livet. Hemma lyser adventsstjärnan med sitt varma sken och om några dagar kommer något som ger mig ytterligare en ilning av förväntan – julafton. Men det är en annan historia…