Minnen från Körkräum

En försommarkväll. Klockan är runt åtta och från vårt sovrum en trappa upp i ”Adolfs hus” ser jag solen sjunka bakom Magnuse lagård. Nere på Körkräum är ett gäng som spelar pärk och jag hör lite otydligt ropen därifrån, som säger mig att nu är planen upptagen av andra än mig och mina lekkamrater. För en tioåring är det ju läggdags, men den här bilden har etsat sig fast i mig, så att jag än idag när jag tänker på det förflyttar mig till det ögonblicket och återigen får den där intensiva försommarkänslan.

Det här var i slutet av fyrtiotalet eller i början av femtiotalet och jag var runt tio år. Det enda bekymret i tillvaron var att få natten att gå, så att jag kunde få komma ut och träffa Sune och Hans och Otto för en ny dag med en massa ”påhitt”. Körkräum var ju vårat. Sällan var det andra barn där, men det berodde inte på att det skulle förekomma revirkamper. Det var kul när nån annan dök upp, men för det mesta var vi ”herrar på täppan”.

Sune och jag var som ler och långhalm från 1946 när jag med mamma, syster Dagny, mormor och morfar flyttade ner till morbror Adolf i hans stora moderna hus. Pappa Elmor var ju borta sedan sex år, så det här var ett sätt att lösa bostadssituationen för oss. Det var oerhört spännande att komma från den omoderna lilla trånga stugan på ”Backen” till detta fantastiska hus med elektriskt lyse, vatten från kranar, badrum i källaren, centralvärme och massor med utrymme. Innan vi flyttade dit var det ett tag tänkt att Posten skulle flytta dit, fast sen blev det ju Post där Hilma och Valter bodde.

Och så Sune som ny kompis! Han bodde på andra sidan Körkräum, på andra sidan Bröiu där det var vattensjukt och vi åkte kälke och spark på vintern och fick vatten i stövlarna på våren. Intill Sune, i Präst-Minas hus, bodde Hans och Otto, som kom från Tyskland och kunde lära oss svära på tyska - Donnerwetter och Teufel och vad det var mer för hemskheter. I deras vedbod, som var hopbyggd med ett gammalt hönshus, hade vi alldeles gratis råttcirkus. I hönshuset, eller under golvet, bodde massor med stora råttor, stora som små grisar. Hans och Ottos pappa hade satt ut lockmat till dem och en stor fälla. Vi grabbar låg utanför och kikade mellan bräderna på vedbodväggen, och vi behövde inte vänta länge. Den ena efter den andra, säkert tio stycken, kom de gråa vidundren fram och kastade sig över maten. Så small fällan igen och på mindre än en sekund var alla kompisar till den olycklige borta. Hans hämtade pappa Johannes, som försiktigt tog loss den stora besten och därefter till vårt stora nöje giljotinerade den med ett brett stämjärn. Blodigt och maffigt!

Körkräum var en centralpunkt. En söndag om året, eller kanske två, skulle brandsprutan ut och provas. Borgarbrandkåren borde ju alltid vara redo! Då kom Alrik Silvén och Albin Pettersson (även kallad Surr-durr, eftersom han var så duktig på motorer) och några till som jag inte minns riktigt. De drog ut brandsprutan och försökte sen en bra stund överlista det tjurande underverket. Jag minns inte att vi hörde den gå nån gång…

Ibland kom det turister på genomresa. En gång när vi grabbar höll till där vid Norrlanda-vägen stannade ett par cyklister och frågade om det var vägen till Norrlanda. ”Joo” svarade Sune. De här fastlänningarna var väl lite skeptiska till våra kunskaper, så den ene frågade ”Är det bergis det?” Varpå Sune svarade ”Det vet jag inte.” Det var ingen självklarhet att känna till vad ”bergis” betyder! Så på turistens förtydligande fråga ”Är det säkert?” blev svaret förstås ”Joo”.

Nån gång när veckopengen (25 öre tror jag) räckte, köpte vi knallkork. Det var precis lika viktigt på den tiden som nu att det smällde så högt som möjligt. Knallkorken satt uppklistrad på pappskivor och man var glad om man hade så där en fem, sex korkar. Man kunde trampa till på dem och det small ordentligt. Eller man kunde sätta en mellan kedjan och kugghjulet på en cykel som stod utanför affären. När ägaren kom och satte sig på och trampade till lite, så blev resultatet en smäll som om däcket hade exploderat. Gissa om vi gömde oss!

En tid ägnade vi oss åt att lägga ut en portmonnä mitt på vägen. Det var ju grusväg, så det gick bra att dölja snöret som satt fast i portmonnän, och som vi förstås ryckte till i när nån stannade och försökte ta upp den, även när kyrkoherde Munthén stannade! Vi låg gömda bakom en stor trave avloppsrör intill staketet där jag bodde.

Nog var det ganska oskyldiga hyss vi gjorde. Man var ju livrädd att få nån vuxen efter sig. Man vågade aldrig svära som vuxna hörde och än mindre säga andra fula ord. De fula orden visste man förresten inte vad de betydde. En gång hade vi lärt oss en väldigt ful ramsa, och när jag cyklade förbi affären skrålade jag den för full hals. Jag rodnar fortfarande när jag tänker på det. När jag åkte tillbaka förbi affären igen stod Lennart Andersson där utanför och han undrade vad det var för en fin sång jag lärt mig och ville att jag skulle sjunga den igen… Han fick inte höra den igen!

Några axplock ur minnesarkivet. Minnena är viktiga för att jag ska fortsätta att känna samhörigheten med den bygd som inte var min så länge, men under en tid som var väldigt betydelsefull. Jag bodde sex år ”vid Adolfs”, men de åren verkar för mig vara en längre tid än de fyrtiofem som jag varit ifrån Gotland. När jag återvänder till Gothem och när jag följer på Gothems hemsida vad som sker, så kan jag känna ett visst främlingsskap, eftersom där finns så många människor med namn som jag inte känner igen. Men då tänker jag, att det är väl tur det, för det är ju ett gott bevis på att bygden lever och förnyas. Så istället blir jag glad när jag ser att nya gotumboar kommit till, både med gamla namn och med nya!

Det jag skrivit känns väl bäst igen av er som är ”gamle gotumboar”. Men ni som är yngre eller nyinflyttade - be nån av de äldre förklara och berätta mer! Bygden behöver berättelser ur minnesarkiv.

Hälsningar till alla från Arne Mallin

(2007-01-19)