Båtsmanstorp i Gothem vid 1800-talets mitt 
- Några data 

Gotlands 1:a båtsmanskompani rekryterades från norra häradet och bestod av 5 korpraler och 117 båtsmän, varav 5 ”artilleribåtsmän”. 6 stycken fanns i Gothem. Efter en del förändringar i äldre tider var dessa från år 1748: 

*Rotenamnet förändrades vid generalmönstringen 1753 från Storm till Stille. 
**Blev kallad Lundström vid generalmönstringen 1781. Tidigare namn var Hästilles. 

Förutom dessa ordinarie båtsmän fanns tre fördubblingsbåtsmän, som dock inte hade några egna torp. 

Båtsmansnamnen var i allmänhet mycket gamla och ändrades inte annat än i mycket sällsynta undantagsfall när en ny båtsman rekryterades. 

Redan 1653 kom en förordning som ålade rotebönderna att förse båtsmännen med torp. Om båtsmannen var ogift kunde han dock få inhysas på annat sätt. Det uppstod emellertid ofta tvister mellan rotebönderna och båtsmännen om vilka skyldigheter och rättigheter som gällde. Under årens lopp kom därför efter hand nya förordningar som skulle klargöra dessa. Så föreskrevs exempelvis i 1690 års förordning, att båtsmannen skulle ha en ”stugu om otta alnar inom knutarna, jämpte fahrstuga”. Han skulle även ha en liten loge, en lada och ett fähus för två kor. Förutom byggnaderna skulle båtsmannen få en åker om ½ tunnland och en äng som gav två sommarlass hö. Vidare skulle roten ge båtsmannen bete åt kreaturen, stängselmaterial samt ved. Om roten inte kunde åstadkomma vad som erfordrades skulle båtsmannen få ersättning på annat sätt i pengar eller in natura. Båtsmannen å sin sida var naturligtvis skyldig att sköta och bruka torpet. Han skulle ju så småningom kunna lämna det vidare i gott skick till sin efterträdare. 

På Gotland var man inte alltid så noga med att följa bestämmelserna om hur torpen skulle se ut. Storleken varierade. Några byggnader var i sten, andra i trä. Takbeklädnaden var oftast flis på södra Gotland och spån på norra. Under 1700-talet inträffade inga större förändringar, men rotehållarna klagade allt oftare på de i deras ögon stora utgifterna, medan båtsmännen å sin sida uttryckte missnöje över att de inte fick sina rättigheter. 

För att man skulle få en uppfattning om hur öns båtsmän hade det ordnat med sina boplatser skedde år 1816 en inventering. Resultatet visade att huvuddelen av de gotländska båtsmännen saknade boplats. För Gothems båtsmän gav inventeringen följande resultat: 

År 1822 uppmanade Kungl. Maj:t åter öns makthavare att se till att varje rote anlade ett båtsmanstorp enligt gällande regler. 

Vid riksdagen år 1823 framfördes från Gotland att om Kungl. Maj:ts beslut om båtsmanstorp genomfördes skulle det medföra samtliga rotehållares undergång. Man ansåg att det heller inte fanns plats för några torp utan föreslog i stället ett system med naturaförmåner. Kungl.Maj:t bedömde dock att detta system skulle bli dyrare för rotebönderna och kunde heller inte förstå att det inte inom roten skulle finnas plats för en torplägenhet om 3½ tunnland. Området kunde ju få tas ut från skog eller äng och behövde inte ha varit uppodlad tidigare. Rotehållarnas förslag avslogs och det bestämdes att tidigare regler skulle gälla. I Roteboken av år 1824 stadgades på nytt hur ett båtsmanstorp skulle vara beskaffat och hur mycket mark, som skulle tillhöra torpet. 

Det blev ändå inte någon fart på torpbyggandet, och 1835 kom en ny befallning om att båtsmanstorpen ”utan någon som helst fördröjning” skulle uppföras. Rotehållarna ändrade nu taktik. De menade att det inte fanns detaljerade regler för hur torpen skulle se ut. Båtsmännen hade ju klagat över det orättvisa i att stugorna var olika stora. 

De gotländska makthavarna föreslog då en utformning, som gällde för soldattorp i Linköpings län och lät anpassa denna till öns förhållanden. Men när förslaget presenterades för rotehållarna i juni 1839 mötte det ett kompakt motstånd. Bönderna tyckte att byggnaderna var för stora och fina och ansåg att de skulle komma att tvinga huvuddelen av rotebönderna från gård och grund. För att överhuvudtaget komma till en överenskommelse ändrade makthavarna förslaget något till roteböndernas fördel, varefter det slutligen godkändes, dock under stora protester. Året därpå godkände även Kungl. Maj:t förslaget. 

De sålunda fastställda byggnadsreglerna var mycket detaljerade såväl i fråga om boningshuset som fähus och lada. Boningshuset skulle invändigt vara 11 alnar långt och 8 alnar brett. Därav skulle stugan vara 6 x 8 alnar och resten fördelas på förstuga och skafferi. Det skulle finnas ugn och spis och i detalj reglerades hur väggar och bjälklag skulle utformas samt hur många och hur stora fönster som skulle finnas och hur stora dörrarna skulle vara. Ladugårds­byggnaden skulle vara 16 alnar lång och 6 alnar bred. Av denna längd skulle ladan uppta 9 och fähuset 7 alnar. Såväl den byggnadstekniska utformningen som inredningen i bås, spiltor, ”höjmd”, lammhus och kalvstia reglerades noggrant. Reglerna gavs ut i ett tryckt formulär, där de överenskomna byggnadsreglerna upptogs punkt för punkt, och huvuddelen av de båtsmanstorp som uppfördes efter 1840 – så t ex alla i Gothem – byggdes efter dessa regler. 

Men inte ens efter denna överenskommelse var uppförande av torpen någon snabb affär. Rotebönderna lyckades ofta finna ursäkter för att fördröja bygget. Ett sådant skäl var i flera fall att laga skifte skulle genomföras. 

Kungl. Befallningshavande förordnande vid vitt skilda tidpunkter för de olika rotarna skyldighet att anlägga båtsmanstorpen. Behovet av de nya båtsmanstorpen var tydligen olika akut i de olika rotarna. Sannolikt berodde det på bostadsförhållandena för de båtsmän, som tjänstgjorde i respektive rotar, exempelvis om det fanns äldre torp och på standarden på dessa. Någon tid efter sådant förordnade sammanträffade kronofogden med samtliga rotens bönder, och då bestämdes vilken mark som skulle avsättas till torpet och gränserna utsattes på platsen. Storleken skulle vara 4 tunnland, varav 1½ tunnland åker. I allmänhet hade nog bönderna kommit överens i förväg om lämplig mark, men i vissa fall tycks enigheten inte ha varit särskilt stor. Man kan förmoda att ingen av rotebönderna egentligen var så trakterad av att avstå någon mark till torpet. I allmänhet kom man också överens om vilken ersättning de övriga rotehållarna skulle betala till den eller dem, som avstått marken, liksom om var byggnaderna skulle ligga och när alltsammans skulle vara färdigt för inflyttning. Det beslutades även om andra åtgärder, som kunde behöva vidtagas, som t ex grävning av dike, uppsättning av stängsel samt vanligen grävning och stensättning av brunn. Vid denna förrättning stadgades också vanligen att ”mulbete erhåller båtsmannen av rotehållarna ävensom vedbrand samt den i Roteboken bestämda årliga penninglönen. 

Trots alla dessa överenskommelser, underskrivna såväl av kronofogden och kompanichefen som av alla rotehållarna, blev det sällan något snabbt bygge. Ofta dröjde det flera år innan arbetet ens kom igång, och färdigställt blev det inte alltid förrän rotehållarna vid vite förelagts att ordna det hela. Ibland blev det ändå inget resultat förrän kronofogden hotade att ombesörja färdigställandet på böndernas bekostnad. Det är lätt att föreställa sig att förhållandet mellan båtsmän och rotehållare ofta blev en smula ansträngt och kärvt efter det att sådana åtgärder behövt vidtagas. Båtsmannen å sin sida var naturligtvis angelägen att få sina bostads­förhållanden och utkomstmöjligheter reglerade, medan rotebönderna kände det som en tung pålaga. 

De nya torpen för båtsmännen i Gothem: 

Nr 105 Hälling 

Enl Kungl. Befallningshavandes förordnande 27/5 1847 inställde sig kronofogden Kolmodin vid Västerbjers den 15/8 1850 och träffade därvid samtliga rotehållare. Roten bestod av: 

Mark för torpet uttogs i ”Fjerdinge Hemmans Storäng”, där 4 tunnland avsattes ”efter gärdes­gårdar och trenne i marken nedsatta märken”. 1½ tunnland skulle uppodlas till åker, resten skulle vara äng. En brunn skulle upptagas och stensättas. Torpet skulle vara klart för inflyttning ”hägnat och stängslat” 1/10 1853. 

Vid syn som företogs den 8/11 1858 befanns att torpet ännu inte var färdigt. Bl a var kravet på dubbelt golv i boningshuset inte uppfyllt och inte heller kravet på att brunnen skulle stensättas. Dessutom antecknades att utfartsvägen var i nära nog ofarbart skick, men eftersom underhållet av denna inte ålåg enbart rotehållarna i Hällings rote kunde utlåtande om den inte tas med i samband med synen. Övriga brister skulle vid vite av 20 riksdaler riksmynt avhjälpas före 1/5 1859. 

Protokollet var godkänt av följande rotebönder: 

Vid syn som företogs den 8/11 1858 befanns att torpet ännu inte var färdigt. Bl a var kravet på dubbelt golv i boningshuset inte uppfyllt och inte heller kravet på att brunnen skulle stensättas. Dessutom antecknades att utfartsvägen var i nära nog ofarbart skick, men eftersom underhållet av denna inte ålåg enbart rotehållarna i Hällings rote kunde utlåtande om den inte tas med i samband med synen. Övriga brister skulle vid vite av 20 riksdaler riksmynt avhjälpas före 1/5 1859. 

Ännu vid syn den 28/8 1867 fanns brister kvar, vilka skulle av rotehållarna avhjälpas senast under år 1868. Man antecknade ”båtsmannens av rotehållarna bestridda uppgift att torpets brunn ej skulle hålla vatten” samt slutligen att ”vägen till torpet befunnits hjälplig”. Brunnsfrågan skulle senare tas upp efter särskild anmälan, om det skulle visa sig att den ej höll vatten som den skulle. 

Som båtsman nummer 105 Hälling antogs 1848 som rekryt sjömannen Georg Alfred Jacobsson, född 1827 i Barlingbo. Han avskedades 1857 på rotehållarnas begäran, och i stället antogs skräddarelärlingen Carl Gustaf Engström, född 1835 som son till skräddaren Engström i Vallstena. 

Carl Gustaf Engström blev befordrad till kanonkommendör 1862, till vicekorpral 1864 och till korpral 1879. År 1891 fick han svärdsmedaljen och därefter var han i tjänst ytterligare några år även om han år 1894 inte längre ansågs kunna göra tjänst till sjöss. 

Nr 106 Stille 

Enl Kungl. Befallningshavandes förordnande av den 9/11 1838 inställde sig t f kronofogden Kolmodin den 20/7 1840 vid Viby, där han träffade rotehållarna. 

Roten bestod av 

Torpet skulle uttagas ur Kopungs och Fredvalds intill varandra belägna ägor. Ur Kopungs åker kallad ”Lergrafsåker” uttogs 1 tunnland och 14 kappland. Därefter uttogs ur Fredvalds äng ”Lergrafen” 4 kappland som skulle upptas och läggas till åkern, som därmed blev 1 tunnland och 18 kappland. Slutligen uppmättes av den nämnda ängen två tunnland, i öster 207, i väster 241, i norr och i söder 125 alnar. Detta ägostycke skulle användas till torpets boplats och äng. Byggnaderna skulle vara fullt färdiga ”midsommartiden 1842” och ”torpets jordåker odlad, dikad och ifrån där befintlig större gråsten befriad samt besådd, ängen behörigen rödjad och alltsammans med fullgiltigt stängsel försett” överlämnas till båtsmannen den 1 okt samma år. 

David Kopungs skulle årligen få 1 ¾ tunnor råg och Lars Fredvalds 60 lispund hö och ¼ tunna råg som ersättning för den till torpet i anspråk tagna marken. 

Överenskommelsen godkändes beträffande markupplåtelsen av 

Protokollets ”riktighet” erkändes av 

Den 21/9 1857 hölls syn på platsen. Rotehållarna hävdade då att torpet iordningsställts som lovat, dvs 1842, och att det upplåtits till båtsmannen utan att syn företagits. Det fanns dock fortfarande vissa brister som behövde åtgärdas, vilket man också tydligen kom överens om. Det påpekades även att brunn saknades, men rotebönderna hävdade att det fanns brunn i grannskapet, vilken också kunde användas av båtsmannen. Rotebönderna ålades trots detta att brunn skulle ”å torpet upptagas, stensättas och förses med holk och lock”. 

Den 19/12 1873 hålls en ny syn med anledning av en ny båtsmans tillträde. Därvid konstateras att brunnen fortfarande inte är utförd, vilket föranleder anmärkning. Det hävdas också att åkermarken är dålig, och för att förbättra den något åläggs bönderna att per ¼ mantal leverera ”ett försvarligt lass god oblandad gödsel”. 

Nr 107 Thuna 

Enligt Kungl. Befallningshavandes förordnande av den 14/4 1848 inställde sig kronofogden Kolmodin den 16/8 1850 vid Magnuse där han träffade rotehållarna för att utsyna torpställe i Thuna rote. 

Roten bestod av 

Torpet skulle uttagas ur Båtare hemmans ”Rumsåker” och den nedanför belägna sk ”Lilla Högården”. För ”gränsliniens rättande” togs 4 kappland från Magnuse angränsande åker. Av de uttagna 4 tunnlanden skulle 1½ tunnland förbli åker. Resten av det som varit åker skulle igensås med gräsfrö och tillsammans med den nämnda högården användas som torpets äng. Brunn skulle anläggas och åbyggnaderna uppföras utmed vägen. Tillträde skulle kunna ske den 1/10 1853. 

Beträffande ersättningen till de markägare, på vilkas mark torpet lagts, kunde ingen enighet nås. Denna fråga fick därför skjutas upp tills vidare. 

Protokollet godkändes av 

1856 företogs syn, och då kunde man konstatera, att ännu inga åtgärder hade börjat vidtagas. Rotehållarna förelades då vid vte av 13 1/3 riksdaler banco att färdigställa torpet till 1/10 1857. 

Den 22/9 1857 avsynades arbetena, och torpet befanns fortfarande ha en hel mängd brister. Dessutom konstaterades att torpet låg på fel ställe, dvs på mark, som inte uttagits för torpet 1850. Även av detta skäl kunde kompanichefen inte godkänna torpet. Rotebönderna dömdes att utbetala vitet, och beträffande det felaktiga läget ville Kungl. Befallningshavande senare återkomma med besked. Torpet skulle dock under tiden hållas i sådant skick, att båtsmannen kunde bo där. 

Striden om detta torp fortsatte med diverse överklaganden, varvid Claes Båtare tycks ha varit en drivande kraft. År 1868 tillträddes torpet utan syn. Syn verkställs 1872 och då anses torpet vara ”i fullständigt skick”. Torpet bebos dock inte då av båtsmannen själv, men han beordras att flytta dit för att kunna ansvara för torpets vård och skötsel. 

År 1848 antas skomakarlärlingen Anders Johannes Lorentz Hammarroth, född 1828, som båtsman. Han får avsked 1866 och 1867 antas i stället Johan Petter Wahlgren, född i Gothem 1849, som båtsman i roten.

Nr 108 Stenstuga 

Den 12/9 1864 sammanträffade vid St Gervide kronofogden Dan Calissendorff och commisionslantmätaren, jägmästare J O Sylvan med samtliga rotehållare för att ”uttaga boplatslägenhet, som i 17 och 18 §§ af 1824 års rotebok finns omförmäld och bestämd”. Närvarande var också kompanichefen, kaptenlöjtnant J Ankarcrona och nämndemännen J Lindby, Näsungs och L P Christiansson, Norrbys. 

Roten bestod av 

Rotehållarna föreslog som lämplig plats för ifrågavarande torpanläggning ”St:a Gervide egor”, och ”sedan jordmånen blifvit å den utvisade marken undersökt och befunnen användbar för så vidt den blefve behörigen afdikad enär den för närvarande syntes vara nog sank hvilken olägenhet likväl rotehållarna som derpå gjordes upmärksamma förklarade vara lätt avhulpen medelst ett större afloppsdikes upptagande genom den nedanföre liggande marken till så kallade Gothem Storå dit fallet vore betydligt. Upmättes av Per Hemmingssons och Johan Söderströms egande s k Malmunde 22 qvadratref 40 qvadratstänger hvilken jordrymd efter skedd stensättning till torp åt båtsmannen N:o 108 Stenstugas rote antogs”. 

Torpets byggnader skulle uppföras i områdets övre del och i sydvästra sidan utmed den väg, som ”kommer att gå långs åt Busarfve rågång till 12 fots bredd”. 

8 qvadratref 40 qvadratstänger av den övre delen skulle bli torpets åker, det övriga torpets äng. ”Marken skall behörigen dikas, odlas och gödslas samt den till äng afsedda delen deraf med gräsfrö besås hvarjemte det skall åligga rotehållarna att behörigen vidmakthålla det för vattnets afledande nödigt ansedda förut omförmälda afloppsdike. Rotehållarna åligge dessutom att anskaffa brunn å torpet hvilken bör behörigen stensättas samt förses med holk och lock”. Vidare bestämdes att ”torpet bör af båtsmannen tillträdas den 1 October 1866 då allt bör vara i fullständigt skick samt torpet ”väl och försvarligt hägnat och stängsladt”. Den som var missnöjd kunde inom 30 dagar klaga hos Kungl. Befallningshavande. 

Vid den syn som företogs den 28/8 1867 konstaterades endast mindre brister på byggnaderna. Däremot framfördes allvarliga anmärkningar beträffande jorden. Eftersom åkern inte hade skötts lovade rotebönderna dels att anskaffa utsäde och under 1870 och 1871 utföra 33 parlass spillning på trädesjorden, dels också att som ersättning under innevarande år ge båtsmannen motsvarande naturaförmåner i stället. Ett befintligt avloppsdiken konstaterades behöva en upprensning - eventuellt också en fördjupning. 

I februari 1869 skriver kompanichefen till Kungl. Befallningshavande att 108 Stenstuga till honom anmält att han under 4 års tid inte fått ersättning av rotehållarna för hushyra, trots att han inte haft något torp. Det verkar ha haft effekt för därefter tycks han ha fått sina pengar. 

I september 1864 antas drängen Lars Petter Ferdinand Källström till båtsman nr 108. Han var född i Hörsne 1845 och hade sedan november föregående år varit dräng hos Claes Petter Båtare. Han verkar ha varit en hetsig man, som vid upprepade tillfällen ådrar sig bestraffningar i tjänsten för slagsmål, vägran att lyda order mm. 

Nr 109 Lundström 

Enligt Kungl. Befallningshavandes förordnande av den 7/5 1847 inställde sig kronofogde Kolmodin den 17/8 1850 vid Vaters, där han träffade rotebönderna för att utsyna torplägenhet åt båtsman 109 Lundström. 

Roten bestod av 

Torpet uttogs på Vaters hemman, dels av dess ”Rumsåker”, dels av en nedanför belägen hage, ”Gärdet”, tillsammans 4 tunnland. Av åkern uttogs 1½ tunnland, vilket skulle utgöra torpets åker, och resten skulle uppröjas till äng. Men om ängen i sitt ouppodlade skick inte skulle ge tillräckligt med hö, skulle det åligga rotebönderna att uppodla och gräsbeså tillräckligt stor del av denna mark. Byggnaderna skulle uppföras utmed vägen. Brunn fanns redan på denna mark, men den skulle sättas i stånd. Torpet skulle ”hägnat och stängslat” tillträdas den 1/10 1853. 

Som ersättning för den upplåtna marken skulle Anders Waters årligen få 2 tunnor råg för åkern och Olof Didriksson Waters skulle för ängsmarken årligen få 60 lispund hö, räknat på hela roten. 

Protokollet undertecknades och godkändes av 

Torpet var 1856 ännu inte färdigställt. Rotehållarna förelades då vid vite av 13 1/3 riksdaler banco att få det färdigt före den 14/3 1857. 

Syneprotokollet från den 21/9 1858 upptar fortfarande en del brister. Exempelvis var det enkelt golv i boningshuset och takresningen var inte den överenskomna. Att fönstren var smala och innehöll för många rutor ansåg sig dock kompanichefen kunna acceptera. Emot torpets jord och hägnad fans dock ingen anmärkning. Rotehållarna döms att utbetala vitesbeloppet och Kungl. Befallningshavande beslutar också att de kvarvarande bristerna skall på rotens bekostnad avhjälpas före den 1 maj 1859. 

År 1847 antas till båtsman Johan Fredric Lindahl, född i Buttle år 1821.Han var då han antogs gift och hade 2 barn. Han var båtsman fram till år 1878 då han beviljades avsked. 

I maj 1879 skriver roten kontrakt med drängen Johan Alfred Bergström, som dock inte fick tillträda torpet förrän 1 oktober 1880. Han trivdes uppenbarligen inte med båtsmanskapet utan rymde från sin tjänst. I januari 1882 antar roten därför en ny båtsman, drängen Jacob Fredric Johansson, född i Gothem 1862. 

Nr 110 Österby 

Enligt Kungl. Befallningshavandes förordnande av den 18/8 1848 träffade kronofogde G A Kolmodin den 16/8 1850 vid Hangre rotehållarna i rote nr 110 Österby för att utsyna torplägenhet. 

Roten bestod av följande hemman 

Torpet uttogs på Hangre hemman ur den utmed vägen belägna hage, som kallades Myrhagen. 4 tunnland uttogs längs befintliga gärdesgårdar, och det blev ett område, som var 270 alnar långt och 208 alnar brett. Av den högst belägna jorden skulle 1½ tunnland uppodlas till åker och det övriga skulle röjas till ängsmark. En brunn skulle grävas och stensättas och alltsammans skulle vara klart för inflyttning den 1/10 1853. 

Beträffande ersättning för marken kunde ingen enighet nås, varför denna fråga lämnades tills vidare.

Protokollet godkändes av

Någon av rotebönderna inköpte sedermera ytterligare 1/16 mantal Hangre, och roten anhöll att få byta ut den uttagna marken mot mark på den nya hemmansdelen, vilken man hävdade var av bättre beskaffenhet. Kungl. Befallningshavande gick med på att låta en lantmätare bedöma, vilken mark som var bäst. Sedan Komisionslandtmätaren L. Fagraeus utfärdat ett bevis om att den nya marken var sex gånger bättre än den gamla - 1850 utsedda - fick rotebönderna den 20/5 1857 tillstånd att på den nya, bättre lägenheten ”avmäta och rörsätta en sammanhängande tjänlig figur om fyra tunnland, utom körväg” och där anlägga ett torp, som borde vara iordningställt före den 1 oktober nästföljande år, vid vite av 13 riksdaler 16 skillingar banco. Sedan kompanichefen överklagat detta beslut fastställdes det av Kungl. Maj:t den 6/10 1857. Kompanichefen besvärade sig på nytt med motivering att han inte fått närvara vid utsättning av den nya torplägenheten, men besvären avslogs den 18 maj 1858. 

I juli 1862 avsynades torpet. Byggnaderna - boningshus i sten under brädtak och ladugårdsbyggnad i sten under agtak - befunnos vara utan anmärkning. På jorden skulle dock ännu 16 lass spillning köras ut och myllas ned och desutom skulle grävas ett 100 famnar långt dike. 

Länsstyrelsen fann att så mycket återstod att göra, att Österby rotebönder dömdes att betala vitesbeloppet. Torpet överlämnades dock till båtsmannen. 

Drängen Pehr Herman Engström född 1833 och dräng hos Daniel Botvalda antogs i december 1854 till båtsman. Han stannade i tjänsten till 1873, då han erhöll avsked. I hans ställe antogs detta år drängen Olof Christian August Stenberg född i Bäl 1849 till båtsman. 

År 1885 var det dags för nästa byte som båtsman 110 Österby. Johan Hjalmar Johansson, född 1866 i Norrlanda blev ny båtsman sedan hans fader - Johan Fridin, Burs - givit sitt medgivande. Sonen var ju inte myndig. 

Kontraktet med Johansson är underskrivet Hangre den 4 september 1885 av 

I kontraktet upptas följande förmåner: 

Lega: 100 kronor kontant vid antagningen. 

Årlig lön: 4 kronor, varav 2 kr betalas 1/9 och 2 kr 1/3. 

Besittningsrätt till båtsmanstorp nr 110 Österby, väl hägnat och besått med råg och korn. Får tillträdas 1/10 1886. 

Mulbete för 2 kor på Hangre hemman ”under tid korna födas ute”. 

Vedbrand: 3 famnar furuved, torr och god. Varje famn 6 fot hög och 8 fot lång samt 3 fot inom skärhugget. Levereras upphuggen före 1/10 de år Johansson är i tjänst, övriga år får han själv hugga och forsla hem veden. 

Brukningshjälp: Erforderliga dragare och redskap lämnas av roten i tur och ordning då till-sägelse sker två dagar i förväg. Då Johansson är i tjänst skall rotehållarna bruka, beså och inbärga grödan i rätt tid utan ersättning. Om han är gift skall dock hustrun biträda efter ”skälig förmåga”. 

Gärdselfång lämnas av roten. Johansson skall dock själv utföra ”tyningen”. 

Skjuts lämnas båtsmannen för honom och hans saker vid resa till och från mötesplatsen. Om inte rotebönderna ställer upp har han rätt att hyra skjuts på rotens bekostnad. 

I gengäld ställs naturligtvis krav på båtsmannen att han skall sköta torpet, bruka jorden och underhålla hägnaderna. Det foder, som skördas på torpet får inte säljas utan måste förbrukas där. Torpet får inte överlåtas utan skall bebos av honom själv. Ej heller får han ”hos sig hysa främmande personer”. 


År 1865 tycks båtsmännen mer eller mindre samfällt ha begärt förbättringar av sina anställningsvillkor. Alla rotar får yttra sig över denna begäran, och det är väl knappast ägnat att förvåna, att samtliga rotar avslår denna begäran. Någon hävdar att i och med att båtsmännen fått nya torp har de redan fått så stora förbättringar att några ytterligare inte är befogade. Någon rote skriver att så länge det är lätt att rekrytera nya båtsmän är det knappast nödvändigt att förbättra villkoren. Detta sistnämnda påstående att båtsmanstjänsten är eftersökt kan vara intressant att notera. 



Anmärkningar: 
1. Busarve hemman hörde tillsammans med bl a Lina i Hörsne till rote nr 104 Spelare, som hade båtsmanstorp i Hörsne. 

2. Under andra hälften av 1800-talet användes två olika längdmått där aln var den gemensamma enheten. 

Verkmått 
1 famn = 3 alnar = 6 fot = 12 qvarter = 72 verktum = 864 verklinjer 

Decimalmått 
1 ref = 10 stänger = 100 alnar 

För ytmått blev motsvarande 

Verkmått 
1 tunnland = 14.000 qvadratfamnar = 56.000 qvadratalnar 

Decimalmått 
1 tunnland = 5,6 qvadratref = 5 qvadratref 60 qvadratstänger 



Källor: 
C. Grill: Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket 

Kjell Olsson: Det gotländska båtsmanshållet 1646-1887 

Handlingar ur krigsarkivet: Karlskrona station, Gotlands 1:a båtsmanskompani 
E II:1, E IV:3, E IX:5, F II:5, F III:1, F III:2 

Handlingar ur Gotlands landsarkiv: Länsstyrelsen, landskontoret 
G I ad:1 
Båtsmansregistret