ETT HÄSTMINNE 
Paul Sandborg 

Ett hästminne brukar vara något bra. Jag har inget bra sådant, men kan berätta om ett dåligt, sjukt från 1948. En morgon på eftersommaren kommer vår näst nästa granne på Suders, Folke Persson, rusande in till oss. Folke är skärrad. Han har hämtat hem hästarna från nattens frigång i hagen. En av hästarna har rivit upp ett stort sår i huvudet och det blöder mycket. Hästen har troligen stuckit ut huvudet mellan taggtrådarna i stängslet för att få tag på några saftigare grässtrån och fastnat i taggtråden. Såret är inte djupt men det är en stor hudflik som rivits loss och hänger. Folke frågar farfar Henrik, som har varit duktig på att behandla sjuka djur. Såret behöver sys ihop. Henrik ser dåligt och vill inte sy och ger rådet att ringa veterinären i Slite. Folke ringer till veterinären. 

Veterinär Svanholm lovar att komma snarast och säger åt Folke att samla ihop ett antal starka karlar, som skall hålla hästen under operationen. När veterinären kommer, är vi där, Folke och Eva, min pappa Gustaf, jag själv, Herbert Arweson och några fler. Svanholm undersöker hästen och ger den något lugnande och en bedöv-ningsspruta, troligen chloroform. Hästen leds ut på stallbacken där en stor halmbädd är utbredd. Kraftiga rep och läderremmar läggs försiktigt runt hästens ben nere vid hovarna. Hästen börjar se groggy ut och vi tar tag i rep och remmar och på ett givet kommando rycker vi undan hästens fötter och den faller omkull på halmen, vilt sparkande. Bedövningen har verkat och snart kan några binda ihop fötterna hårt, två och två. Vi lägger oss över hästen och några håller fast huvudet, så såret kan rengöras. Svanholm tar fram en stor krokig nål med björntråd eller catgut och syr med vana händer fast den stora hudfliken. Innan bedövningen släpper, tar vi bort rep och remmar. Hästen ruskar på huvudet, reser sig och kan ledas in i stallet. 

Svanholm är en rolig och trivsam person och berättar ofta dråpliga episoder från sitt yrke. En av favoriterna är den, när han blir kallad till en gård på södra Gotland. En ko har juverinflamation och Svanholmm behandlar kon och ger den antibiotika. När Svanholm sätter sig i bilen och skall åka därifrån, säger han till bonden: ”Den här mjölken har ni väl inte kunnat använda?” Svaret kommer blixtsnabbt. ”Naj naj, den har vör skick ti majerei!” 

Innan kriget bröt ut 1939 fanns det två telefoner i Hangreby, en hos Mathias Arweson, Nors och den andra vid Sigfrid Jacobsson, Hangre. Jag gissar att året är 1938, när min pappa tycker att det behövs en telefon vid Suders. Ett antal lämpliga träd fälls, 7 – 8 st till telefonstolpar, som helbarkas och behandlas med tjära. Tillräckligt antal vita isolatorer, flera rullar med telefontråd samt en väggtelefon har levererats från Kungl.Telegrafverket. Det är överenskommet att anslutningen skall göras till Jacobssons telefon vid Hangre. Min pappa och grannen Herbert Arweson hjälps åt att gräva gropar för stolparna och sätter upp och kilar fast dem. Jag tror att några av de yngre bröderna Arweson hjälpte till att hänga trådarna och göra fastsättning på skorstenarna vid Jacobssons och hemma på vår egen. En ”gubbe” från Telegrafverket kommer och monterar in den nya telefonen på väggen i vårt vardagsrum. Så fint den sitter där på väggen, svart med två blänkande klockor under locket, en blank vev på sidan och en tung, svart lur i klykan. På Jacobssons telefon har monterats en liten spak, en linjeväljare. Den telefonen är huvudtelefon A och vår blir sidotelefon B. Spaken skall stå i 0-läge, då kan båda ta emot samtal och ringa till växeln. Växelföreståndare är Anna och Rudolf Lindby, som på sitt växelbord kan koppla samtal inom socknen och koppla vidare till andra växelstationer på Gotland. 

Telefonerna i byn betraktades av många som allmänna, även om några personer stod som abonnenter i telefon-katalogen och betalade årsavgiften. När man ville ringa, knackade man på och bad att få låna telefonen och det kom också många samtal, där man ville få tag på någon granne. Då tog man på kläderna och gick till grannen och sa att nu skall du ringa det här numret. Problem uppstod ibland med kopplingen mellan A och B telefonerna. Ofta var det någon ovan, som glömde att ställa linjeväljaren på telefon A i 0-läge. Då kunde inte vi på Suders nå växeln och jag fick springa 600 m över åkern till Jacobssons och be dem sätta spaken i 0-läge. Jag tror att John Hallberg var nästa att skaffa telefon strax efter att vi hade fått vår inkopplad. Senare tillkomna abonnenter fick egna nummer och nya telefontrådar hängdes på stolparna utmed den allmänna vägen till växeln i Gothem. Några år senare fick Sandborgs en egen linje och ett eget telefonnummer utan bihang B. 

Kungl. Telegrafverket, nu Televerket tillkom genom ett regeringsbeslut 1853.