När ”ångtrösken” kom till Suders 
Paul Sandborg 2012 

Vårt dagliga bröd, vare sig det är Eskelunds skivade och väl inplastade rågfranska eller den egna hembakade, nygräddade limpan vi äter, så är de alla bakade på mjöl från något av våra inhemska sädesslag av främst vete och råg. Från gamla tider har vi lärt om sådd för hand och skörd med skära eller lie, sedan tröskning, d v s att få sädeskornen ur axet genom att man slog ur kornen, oftast med en slaga eller att man trampade ur kornen. Sist krossades sädeskornen, maldes mellan stenar (kvarnstenar) för att få fram mjölet. 

Första mekaniska tröskan uppfanns i Skottland 
I vårt land var slagan det dominerande redskapet för tröskning fram till mitten av 1800-talet. Tröskningen var det moment i processen som var mest arbetsamt och tidskrävande. Den första mekaniska tröskan uppfanns i Skottland och bestod av ett par hjul av trä med ett antal träreglar (slagor) monterade parallellt med axeln till en roterande slagcylinder och konstruerades redan i mitten av 1700-talet. 1788 fick skotten Meikle patent på en utveckling av denna maskin. Som drivkraft använde Meikle en hästvandring med hästar som drog runt ett stort ”vandringshjul”. Vandringströskan i Skottland är troligen förebild till de tröskvandringar ”tröskverk för dragare” som i början på 1800-talet började byggas på Gotland. (Tröskningsprincipen med en roterande cylinder är än i dag densamma för de moderna skördetröskorna). P.A. Säve, Gotländska skrifter III, berättar att Nårs-Johan i Gothem redan 1806 skaffade det första tröskverket till socknen och värderade det högre än sina fem stora silver pokaler.

De flesta hemman/gårdar hade egen tröska 
Ur skifteshandlingar och brandstodsbolagens värderingslistor kan man få ganska säkra uppgifter om hur många tröskvandringar som fanns i Gothem i slutet av 1800-talet. Enligt dessa listor kan man följa byggandet av tröskverken i socknen, redovisade vissa årtal, 22 st år 1828, 18 st 1843, 19 st 1863 och 6 st 1872. 1872 fanns det totalt 65 tröskvandringar redovisade, vilket tyder på att de flesta hemman/gårdar hade en egen tröska. Dessa historiska uppgifter är hämtade ur en uppsats ”Tröskvandringar och deras utnyttjande på Gotland” av f.d. rektorn på Lövsta Lantbruksskola, Gunnar Norrby i 2004 års Gutabygd. 

Byggda helt i trä 
De här tröskvandringarna var byggda helt i trä, såväl det stora vandringshjulet/drivhjulet med alla träkuggarna som övriga kugghjul, drivaxlar och trumma. Drivhjulet var monterat på en lodrät axel och högt upp under taket i tröskverkshuset. De uppåtriktade kuggarna hade ingrepp i en stavtrumma monterad på en horisontell träaxel som drev den roterande trösktrumman. Skickliga tröskbyggare hade fullt upp att göra. Flera är omtalade i ovan nämnda skrift, dock ingen sådan byggare från Gothem. 

I Eskilstuna tillverkades den första svenska lokomobilen 
I slutet av 1800-talet kom de första ångmaskinerna och lokomobilerna byggda för att kunna användas i jordbruket på olika sätt. Th. Munktell i Eskilstuna tillverkade den första svenska lokomobilen. På Gotland startade Fole Mekaniska Verkstad tillverkning av lokomobiler. Munktells tillverkade också stationära och mobila tröskverk. Så småningom kom tändkulemotorn att överta ångmaskinens roll som kraftkälla i jordbruket. När det nu blev möjligt att med hästar eller oxar flytta både tröska och motor mellan gårdarna, minskade behovet och intresset efterhand för de gamla tröskvandringarna. Slitaget på träkuggarna var mycket stort och de fick ofta bytas. Arbetet med att vara kusk och köra dragdjuren runt, runt i en cirkel var enformigt och dödligt tråkigt. Ofta var det barn och gamlingar som fick detta uppdrag. I dag är alla tröskvandringar i socknen borta, kvar finns bara några av tröskverkshusen. De sista tröskvandringarna i Hangreby fanns hos Anna Larsson, Hangre och Herbert Arweson, Suders och de monterades ner 1940-55. 

Två såg- och tröskföreningar 
I början av 1900 fanns det i Gothem två såg- och tröskföreningar, som ägde lokomobiler, tröskor och sågverk. Lokomobilerna ersattes efter några år av traktorer med förbränningsmotorer, bl a Munktell, Avance och Volvo. Under krigsåren på 40-talet blev det brist på brännolja, och då tvingades man använda de hästdragna, vedeldade lokomobilerna igen för tröskning. Många hästar blev skrämda när de skulle spännas för och flytta den svarta lokomobilen, som väsnades väldigt med sina stora järnhjul. Den byttes sedan till en självgående lokomobil, vilket förenklade förflyttningen av tröska och halmpress mellan gårdarna. 

Tändkuletraktor 
Efter krigsslutet kom först en tändkuletraktor, som startades med att man med en hammare slog till på ett slagstift till en tändpatron i cylindern så att motorn gick igång. Nu kom också ett stort utbud av moderna traktorer på marknaden. Den gamla tröskan blev snart utbytt till en nyare modell med självmatning och bättre rensning, mekanisk säcklyft samt försedd med skyddsgrindar på sidorna för alla remskivor och snurrande axlar. 

Frans Stenström kom ångande 
Tröskningen startade vanligtvis i senare delen av augusti. Stråsäden var skördad och inkörd på logarna för torkning. De mindre gårdarna i Hangreby fick ofta vänta flera veckor på tröskan tills de större gårdarna i socknen tröskat färdigt. Ibland var det in i september månad när Frans Stenström under krigsåren kom ångande med den vedeldade lokomobilen, tröska, halmpress och tillbehörsvagn. Det var en av årets stora händelser när ångtröskan kom till byn. Det var inte bara barnen som tyckte att det var spännande, även de vuxna var förväntansfulla och nyfikna, fast de inte ville visa det. Ny teknik kom in i vardagen på ett påtagligt sätt. Kanske hade man åkt med ånglok på järnvägen från Källunge till Roma och Visby och nu fick man se hur ångan även var användbar hemma på gården. Tröskningen på Sudersgårdarna gick i turordning med en hel- eller halvdag allt efter behov. 

Tröska och halmpress backas in på logen 
Nu följer vi hur Frans backar in tröska och halmpress på logen. På grund av brandrisken kör han inte genom logen. Tröskans fyra hjul låses fast och tröskan justeras i rätt läge med hjälp av flera vattenpass, vilket är viktigt för rensnigen av säden. Halmpressen backas in i rätt läge. Lokomobilen körs fram och den stora drivremmen läggs på lokets svänghjul och till tröskan. Rensplåtarna och sållen sätts på plats. De stora rören av plåt med alla vinklarna ansluts till fläkten för agnar och boss. De mindre drivremmarna på tröskan mellan trumman, fläkten och halmpress läggs på och sträcks. Spjällen till fläkt för rensning och skakgaller justeras. Till sist smörjs vartenda lager och kugghjul. Nystanet med bindgarn sätts på plats i pressen och knytfunktionen för snöret provas. (Den finurliga knytapparaten uppfanns av amerikanen McCormic). 

Det dammar rejält 
Nu är det dags att köra igång det hela, först på lågvarv för att testa att allt fungerar och så släpps ångan på för fullt. Det hörs ett kraftigt vinande i trumman när den går upp i varv. Hela tröskan skakar och vibrerar av alla kugghjul och fläktar, skakar och såll. Ljudnivån är hög och man får skrika för att göra sig hörd. Det dammar rejält från stora trumman och fläktarna. Ljudvolymen ökar än mer när de första ”skuparna”/kärvarna matas ner i trumman. Nu rinner säden i en jämn ström i plåtbehållaren framtill och då gäller det ha jutesäckarna på plats under. När säcken är full, c:a 90 kg, lyfts den upp med hjälp av säcklyften i bekväm höjd för att bäras på ryggen en eller flera trappor upp på magasinet, där säckarna töms i de olika bingarna för att torka. (Detta att ”bära säck” var något av ett mandomsprov för ynglingar i 17-18 årsåldern. Klarade man av att bära en 100 kg-säck uppför trappan till magasinet, hade man bevisat att man var vuxen). På logdörren sitter en vit pappskiva där varje säck av råg, vete, havre och korn antecknas med ett streck, fyra streck och ett snedstreck, lätt att summera. För att få bästa flyt på tröskningen behövs 2-3 pers till framkastande av skuparna, 2 pers att ta hand om halmen och 2 pers att bära säck plus tröskskötaren och på de äldre tröskorna en imatare av skuparna i trumman. Det är ofta långa och jobbiga dagar. 

Jobbiga dagar 
Jobbiga dagar var det också för respektive husmor med att förse alla med mat och kaffe. Långbordet var dukat i köket. Först frukost med nybakad limpa, pålägg av ost, hemrökt korv, strömming, stekt fläsk, ägg och gröt med mjölk. Tiokaffe”klocku tei” med stora ”tröskbullar. Middagsmål med kött, potatis och brunsås men inga grönsaker, möjligen kokta ärtor och morötter. (Färsk gurka och tomat var inte uppfunnet än). Äppelkaka och grädde eller fruktsoppa till efterrätt. På väg in till maten satte man två fingrar till näsan och snöt rent och spottade ut snuset. Man var inte så fin i kanten med bordsskicket. Man använde sin egen kniv att ta smör med och skalade sin egen potatis. Skalet lades direkt på vaxduken. Ölstopet eller kaggen gick bordet runt. Man drack, smackade och torkade munnen med avigsidan av handen. Alla hade god aptit och det behövdes inget trugande. Rasterna var korta. När alla ätit färdig gick arbetet igång igen. Tröskdagen var förberedd med bak av bullar. Kanske slaktades något får eller en kalv eller några tuppar miste huvudet och blev huvudmål i stället. Gotlandsdrickan eller ”handlarns svagdricke” var ett måste på bordet. Inrop till ”otendagskaffet” klockan tre-halvfyra var alltid ett välkommet avbrott, med tröskbulle igen och ofta någon mer kaka. Sist för kvällen bjöds det någon gång på kvällsmat, kanske gröt med sirap och mjölk eller välling med ”piggottar” /torkade bitar av gråpäron. När det var varma dagar stod alltid drickstopet på logen för att läska dammiga strupar. 

Gemensamma måltider 
De gemensamma måltiderna hade lite av feststämning över sig. Det pratades och glammades högljutt, ibland drogs det en och annan mustig eller vågad historia om man trodde att kvinnorna i respektive kök, accepterade dem. Ja, tröskdagarna var tuffa, men roliga. De flesta fick inte betalt för dagen, man bytte dagsverke med varandra och hjälptes åt i byn. Detta att byta tjänster var mycket vanligt. Det var ofta ont om kontanta pengar. För gårdens ägare var den här dagen också ett slutkvitto på hur bra skörden blivit. Skulle det bli skälig lön för mödan under året? 

De första skördetröskorna i Gothem 
Efter krigsslutet blev det god tillgång på handelsgödsel igen, vilket i kombination med bättre utsäde och nya sorter kom att ge betydligt större skördar. Bingarna på gårdsmagasinen blev överfulla och när golven bågnade fick man snabbt sätta stöttor under. 1946-48 kom importen av skördetröskor igång till Sverige och det startades även tillverkning i verkstäderna hos Munktells och Termenius. De första skördetröskorna i Gothem var bogserade efter en traktor, men ganska snart kom de självgående tröskorna att ta över helt. I ett slag kunde en enda man sköta hela skördearbetet. Mekaniseringen av jordbruket skedde nu i mycket snabb takt. Mina lärare i maskinteknik på lantmannaskolan 1954 hade svårt att förse oss med läroböcker som var ”up to date” om alla de nya maskiner och redskap som såg dagens ljus. Det blev svårt för de små gårdarna och familjejordbruken att hänga med. Investeringskostnaderna blev för höga. Bortrationaliseringen av småjordbruken tog fart och åkermarken har överförts till större brukningsenheter. Varje jordbruk skall vara bärkraftigt. 

Idag 
I dag är det ca 15 bönder i Gothem som får sin utkomst helt av jordbruket. Gothem är en strandsocken där en stor del av åkermarken består av mager jord, men trots det har de kvarvarande gothembönderna nu år 2012 anammat mycket av det nya. Vi får hoppas att den nya tekniken är miljövänlig och hållbar. 

Vart är vi på väg? 
För mer än 5000 år sen började mänskligheten använda hjulet. Ångmaskinen har drygt 200 år på nacken. 1969 gjordes den första månlandningen av Neil Armstrong, som då sa de berömda orden: ”Detta är ett litet steg för en människa, men ett jättesprång för mänskligheten”. Historiker och forskare målar upp bilder av hur de tror att våra förfäder levde för 5000 år sedan. Vi kan knappast gissa oss till hur vardagslivet ser ut om 50 år. Har Coop/ICA längre någon kyldisk för mjölk och grädde? Är där i stället hyllmeter med torrmjölk i 2 kg-påsar från Nya Zeeland. Mjölkpulver som vi hemma blandar ut med avsaltat havsvatten från Östersjön. Vad tänker gothembonden Kalle Gothem där han sitter i sin luftkonditionerade förarhytt på skördetröskan med radio, GPS och dator: Blir det här kravmärkta vetet jag tröskar nu, biobränsle till min Volvo S90 Made in China, eller är det några undernärda barn i länderna söder om Sahara som får en ”tröstbulle”?”Vart är vi på väg?” Någon kanske tjänar på transporterna!