Ett minne från krigsåret 1944

En kväll i september 1944 strandade en liten båt med tretton estniska flyktingar intill hamnen i Botvaldevik i Gothem. Emanuel Sandborg vid Botvalde har i en berättelse redogjort för den dramatiska händelsen, då han och hustrun Gerda fick ta emot de oväntade gästerna och ge några av dem mat och husrum för en natt. Många år senare återknöts kontakten med en av flyktingarna och hennes man, när de oväntat återvände till Gothem för att söka upp sitt tillfälliga värdfolk. 

I samförstånd med Mannes och Gerdas dotter Margaretha Hermansson har jag, Arne Mallin, renskrivit och varsamt redigerat Mannes berättelse, så att den ska kunna publiceras på Gothems hemsida. Den utgör, tycker jag, ett socken- och tidsdokument, som är av intresse för en bredare läsekrets. 


Här följer Mannes berättelse: 
Det var den 20 september ovan nämnda år, närmare bestämt en söndagskväll. Arbetet i ladugården var avslutat för dagen och jag hade klätt om mig för att besöka en gudstjänst, då det ringde i telefonen. Det var från ett hem i Botvaldevik och den som ringde talade om, att det kommit iland en båt med estniska flyktingar, tretton stycken, fyra män, sju damer och två barn, och de skulle givetvis tas omhand på något sätt för kvällen och natten med mat och bäddar. Den som ringde menade, att det fick väl Röda Korset i socknen göra, och som jag var ordförande i R.K.– kretsen, så hade han vänt sig till mig. Jag lovade att göra vad jag kunde och skulle återkomma. 

Vi hade familjeråd och var överens om att mat kunde ordnas hos oss, men bäddar! Jag ringde upp en granne, Erik Svensson, och han lovade logi för de fyra männen. Återstod att ordna bäddar för de återstående nio. Vi hade ett rum i flygelbyggnaden, som var uppvärmt och varmt med en säng, och där kunde de båda barnen ligga och för de sju damerna kunde vi bädda syskonsäng på golvet med madrasser, kuddar och filtar. Min andra åtgärd var att ringa landsfiskal Stengård i Visby, till vars distrikt vi hörde, och tala om att det kommit tretton flyktingar från Estland till Botvaldevik. Och jag nämnde även de förberedelser vi vidtagit för dem med mat, samt logi för natten. Han var tacksam för det vi ordnat och skulle själv komma till Gothem nästa dag för att registrera dem. ”Men de kommer ju från ett krigförande land och kan därför ha någon smittsam sjukdom, så ni bör vara försiktiga vid kontakten med dem.” 

Jag hade sänt en man med häst och vagn, så att barnen och de äldre damerna kunde få åka hem till oss. Jag cyklade till det hem där man satt och väntade. Eftersom jag var klädd i slips och krage och med lång rock, så trodde de väl att jag var någon myndighetsperson, men så var ju inte fallet. En smärt och smal dam, som jag förstod förde ordet för dem, kom emot mig och föreslog oss att samtala på engelska, tyska, esperanto eller finska. Jag förstod ju alla de av henne föreslagna språken lika bra. Eller rättare sagt, jag förstod dem lika dåligt då som nu, så något samtal mellan den språkkunniga damen och mig kunde inte komma ifråga. Men jag visste att i en gård intill fanns en man som varit i U.S.A. i flera år och kunde engelska. Jag sände bud efter honom, och så fick han tala om för vännerna som satt där, hur vi tänkt ordna för dem på kvällen och natten, och de uttalade sin tacksamhet härför. Efter en stund var våra nya vänner hemma hos oss, med nya språksvårigheter. Men av en tillfällighet hade vi en finsk dam som gäst i vårt hem, som kunde både finska och svenska och hon fick tolka oss emellan. Vi fick reda på vad vi visste förut, att de hade haft en mycket svår överresa med hård västlig storm och motsjö. Avresan på lördagskvällen hade varit ganska lugn, men på söndagsförmiddagen tilltog stormen mer och mer. De hade all möda att ösa vatten när sjön slog över, och de liksom gjorde upp räkningen med livet när det var som svårast. Barnen, i tio- tolvårsåldern, hade legat något så när skyddade för den överslagande sjön i den halvdäckade båten, men de andra, som fått hjälpas åt att ösa vatten, var givetvis våta in på kroppen. Gerda plockade fram av våra underkläder, så att de åtminstone fick torrt inunder, och deras tacksamhet visste inga gränser när hon hjälpte dem med ombytet. Gerda påstår att så omklappad, som hon blev då har hon aldrig blivit, varken förr eller senare. 

Gerda hade helt hastigt fått duka fram en enkel måltid till våra nya vänner, och nu satt de där vid vårt köksbord. Den synen glömmer vi aldrig. Tårarna blänkte i deras ögon och banade sig väg utför deras kinder, och vi förstod att det var glädjetårar i tacksamhet över att lyckligt ha kommit över till Gotland och mötts av välvilja och omtanke. Kunde Gerda och jag hålla tillbaka tårarna vid den synen? Svaret är NEJ. Så var den dagen slut med alla upplevelser, vi gick till våra vanliga bäddar och våra vänner till en något hårdare sådan med madrasser på trägolv. 

Den nya dagen började med att Gerda serverade våra vänner frukost innan landsfiskalen kom för att registrera dem. På vår fråga om de kunnat sova något, blev svaret ”Ja något, men för det mesta har vi legat på knä där nere i rummet och tackat Gud för räddningen och för att vi mött människor som bara velat vårt bästa”. Landsfiskalen kom och registrerade våra gäster och tog dem med till Vibble, ett uppsamlingsläger några kilometer söder om Visby. Vi som var bofasta här borde ha gett någon av dem vår adress, för den händelse de velat kontakta oss senare. Vi förde väl saken på tal vid något tillfälle senare, men kunde inget göra, då vi inte visste var de var bosatta någonstans. 

Men en sommardag 1964, nästan tjugo år senare, ringde vår handlare, Waldemar Westberg, och talade om att ett medelålders par kommit med bussen från Visby och stod inne i affären. De talade om att de kommit i land som flyktingar i Gothem hösten 1944 och att de blivit mottagna i ett hem den första natten i Sverige och gärna ville se och sammanträffa med dessa människor. (Westbergs var inte i Gothem vid tiden för deras flykt till Gotland och kände därför inte till något om dem.) På deras beskrivning av vårt hem, samt Gerda och mig, så förstod Westbergs att det var hos oss de övernattat. Westberg tog dem i sin bil och kom till oss. De kom trädgårdsgången in och utbrast på en gång ”Vi känner igen ert hem och er, och vi kommer även ihåg era röster”. Den kvällen glömmer vi aldrig. Det blev naturligtvis några timmar vid kaffebordet med frågor och svar. Linda Vanaaus och hennes man bodde nu i Halmstad och hade arbete där. Vid vårt samtal nämnde jag; att en dam i deras sällskap förde ordet för dem och vi trodde att hon var lärare. Hon hade även sagt på svenska ”Turist i Visby 1932”. Då utbrister Linda ”I så fall, den damen det var jag, men jag var betydligt smalare då än nu". 

Gerda och jag hade planerat att lite senare på sommaren hälsa på bekanta i Skåne. Senare i augusti fullföljde vi våra planer och besökte våra vänner Vanaaus i Halmstad. De hade ett mycket fint och smakfullt inrett hem och vi bodde där en natt och blev väl omhändertagna. Vid middagen hade Linda dukat mycket fint med matbestick av äkta silver. Vi kunde inte undgå att uppmärksamma detta, och då berättade Linda att det var hennes mors brudsilver som hon fick av sina föräldrar när hon gifte sig helt ung. ”Och detta Mors brudsilver har jag lyckats föra med mig alla gånger jag fått vara med om att fly. Från Sibirien till staden Tomsk och vidare därifrån till en ö utanför Estlands kust som heter Vilsandi, den närmaste estniska ön till Gotland. Och så därifrån, som jag hoppas, en sista flykt till Gotland.” Vi har fortfarande förbindelse med Linda genom kort och telefonsamtal. Och varje gång avslutar Linda med orden ”Vi glömmer Er aldrig och den första natten i Sverige då vi gästade Ert hem”. 

Med tanke på den här händelsen har Gerda och jag sagt mer än en gång att vi kanske för en gångs skull i våra liv fått fylla vår uppgift som medmänniskor och kristna. Och vår mästares ord till sina lärjungar kommer osökt i minnet: ”Jag var husvill och I gåven mig härbärge. Jag var hungrig och I gåven mig att äta. Jag var törstig och I gåven mig att dricka”. 

Gothem den 8 maj 1992 
Gerda o Manne