Drängen från Suderbys som utvandrade till USA 
November 2012. Paul Sandborg 

Från 1880 och några decennier framåt utvandrade mer än 70 personer från Gothem till USA. Några återvände hem efter några år och några for tillbaka igen. Det är kanske ett åttiotal gothemsbor totalt, som sökte en ny framtid på andra sidan Atlanten. Många jobbade några år i andra socknar och län, ofta för att få pengar till biljetten, innan de emigrerade och är alltså inte antecknade i kyrkböckerna, som utvandrare från Gothem. De som gav sig i väg, var ofta unga människor i ålder mellan 20 till 25 år. Ofta var det de företagsamma och självständiga ungdomarna, som bröt upp från fattigdom och trångboddhet. Gårdarna var små och tålde ingen mer uppdelning mellan syskonen i en familj, vilket var en vanlig åtgärd vid arvsskiften. 

Missväxt och nödår 
Flera perioder med missväxt och nödår under 1800-talets senare hälft hade drabbat hela landet och många levde i torftiga miljöer. Framtiden såg mer än dyster ut för de ungdomar som nyss lämnat skolan och lärt sig läsa. Det var ont om arbete. Vad som stod till buds var att bli dagsverkare, dräng eller piga och till slut fattighjon i socknen. Flera generationer bodde under samma tak och familjerna hade många barn. Vardagen bestod av hårt slit från morgon till kväll för att överleva. Berättelser och tidningsartiklar började cirkulera om det stora landet borta i väster som hette ”Merika”. Landet som behövde arbetskraft. Där man kunde tjäna pengar och lyckas. Ofta var det sjömän och äventyrare som återvände hem och berättade om möjligheterna till en bättre framtid. 

Omkring 1,3 miljoner utvandrade från Sverige till USA under de här åren 
I Amerika började framväxten av industrier sätta fart på konjunkturen. Det byggdes skyskrapor, järnvägar och hamnar. Mycket skog avverkades och sågverken ropade på arbetskraft. Amerikanska inbördeskriget slutade 1865. Slaveriet avskaffades 1862. Samma år tillkom Homestead Akt som lockade med 65 hektar gratis land för den som var villig att odla och bruka det i 5 år. Det var en bland flera faktorer som gav en viktig impuls till den stora invandringen från hela Nordeuropa med mer än 25 miljoner människor från mitten av 1800 till 1920. Största grupperna kom från Tyskland 8,7 milj, Italien 5 milj och England/Irland med 11,3 miljoner. Från Sverige var det omkring 1,3 miljoner som utvandrade till USA under de här åren. Det annonserades i svenska tidningar efter olika yrkesgrupper och det upprättades utvandrarkontor. Mer än 1500 agenter runt om i Sverige, hjälpte till att skaffa biljetter och nödiga handlingar för de som ville söka lyckan västerut. 1870 fanns det en serviceapparat i vårt land som har likheter med nutidens reseindustri. Störst påverkan torde de hemsända ”amerikabreven” från de första utvandrarna ha utövat. De cirkulerade ofta i gårdarna. Man berättade kanske inte om sina misslyckanden men mer om hur många dollar man tjänade i timman. Med i breven fanns kanske en inbjudan och ett löfte om ett fast jobb på en farm eller på en namngiven arbetsplats. Vanligt var att männen åkte först och sedan ordnade så att resten av familjen kunde komma senare. Runt sekelskiftet är det många från gårdarna i Gothem som ger sig i väg till Amerika. En av dem ärJohan Petter Bernhard Söderström född 1878 i St Gervide. Han bor nu vid Suderbys, hos sin mor Kajsen, som är änka. Där bor också Johans syster Alma Nilsson och hennes man Fredrik (mina morföräldrar) samt Johans yngre bror Viktor Söderström, (Evert och Lisbeth Söderströms farfar). Johan har tjänat dräng i Vallstena några år innan han 1901 tillsammans med en släkting från Hangvar lämnar Gotland. De åker från Göteborg till Hull i England och fortsätter sedan med en större atlantångare till Boston. Boston och New York var de stora hamnarna för de nord- europeiska emigranterna. Johan byter namn och kallar sig nu förJohn Bernhard Peterson (JBP). Han bosätter sig i staden Cranston, Rhode Island och gifter sig med Maria Otilia Johansson, invandrad från Grava i Värmland. 

Värnpliktstjänsten förlängdes 
När jag började forska efter JBP slutade spåren i Boston. Solveig och jag hade hört om giftermålet och att de hade två barn. Någon hade hört, att han gav sig iväg för att slippa göra militärtjänst. (Runt 1900 förlängdes värnpliktstjänsten från 90 till 240 dagar). När min morbror Mats Nilsson (SorbyMats) på 1960-talet sålde fädernehemmet fanns inga amerikabrev sparade eller annat till hjälp för vårt letande. Namnbytet ställde till det för oss. 

Mats Nilssons och syskonen Ada, Rut, Linda och Allans farfar, Jonas Petter Nilsson född 14/3 1980 hade rest till USA redan 1870, återvänt hem 1874 och rest dit en andra gång 1875 och kommit åter 1878. Han bodde då i Träkumla och återvände dit 1878. Han finns därför inte i kyrkböckerna för Gothem. Det här att deras farfar, Jonas hade varit i USA två gånger, var det aldrig någon som nämnde, eller kanske inte visste om. Märkligt! 

Svensk-norsk församling i Cranston 
Hösten 2010 ringde en man, Mats Nilsson, från Herrljunga och berättade att hans farmors mor, var den Maria Otilia Johansson, som JBP hade gift sig med. Genom Bethany Lutheran Church i Cranston fick vi en adress till JBP:s barnbarn och fick veta att en av döttrarna till JBP och Maria, ännu lever, 96 år gammal. Redan 1892 hade det bildats en svensk-norsk församling, som också byggt en kyrka i Cranston. 1954 invigdes en större kyrka på samma plats. JBP blev änkeman 1925 och gifte sedan om sig 1938 med en svenskättling, Jennie Pettersson. JBP dog 1955 och han och hustrun Maria O är begravda på Bethany Församlings kyrkogård. JBP var listad i det militära 1942 och hade arbetat hos en firma, Engineers & Contractors i Cranston. 

Enligt skeppslistan 24 maj 1901 för ångfartyget Ariosto, hade JBP och hans medresenär, Boston som destination. De reste sedan söderut till Cranston i Rhode Island. Det är troligt att de hade en adress där till någon släkting eller bekant som bosatt sig där. De flesta utvandrarna från norra Europa reste med båt från England till New Yorks hamn och passerade då ön Liberty Island med statyn Frihetsgudinnan, som invigdes 1886. 

Mottagningscentral för emigranter 
På en annan ö strax intill, Ellis Island, fanns den stora mottagningscentralen för alla emigranter. Ellis Island togs i bruk 1892 och är en enorm anläggning i tre våningar med jättestora salar för pass- och hälsokontroll och slutlig registrering av varje individ. (Denna procedur kunde ta flera dagar i anspråk, ja veckor om inte alla papper var i sin ordning). Många var också i dåligt skick efter veckor med långa sjöresor i trånga hytter och lastrum och led av difteri, mässling och infektioner av olika slag. 1911 fanns här mer än 15 byggnader med bara sjuksalar och 40 läkare med olika specialiteter. Här inrymdes flera stora sovsalar och matsalar och särskilda byggnader för tvätt, toaletter och jättestora bagageutrymmen. Det fanns många rum för alla tolkar som skulle tolka allt från ryska, arabiska, polska, jiddish, franska, spanska, skånska och orsamål m fl udda språk. Vi kan nog inte fullt förstå den ofantliga språkförbistring som rådde i dessa lokaler. Varje individ granskades och förhördes i snitt fem timmar. Efter att man klarat denna hårda kontroll och blivit godkänd, fick man tillstånd att ta färjan in till kaj i New York för att fortsätta resan mot Chicago, Minnesota eller andra orter med tåg eller med flodångare uppför Hudson-floden. Inga ensamstående kvinnor eller barn tilläts att fortsätta färden på egen hand utan en manlig släkting eller annan godkänd följeslagare. De som inte fick inresetillstånd, blev hemskickade till respektive land, på rederiernas bekostnad. 

Ellis Island 
Sedan starten 1892 har mer än 12 miljoner människor passerat denna rigorösa kontrollstation. Huvudbyggnaden på Ellis Island är i dag ett museum med en lärorik och känslosam, historisk utställning om den amerikanska invandringen. Vi såg utställningen tillsammans med några av mina släktingar från Michigan. De är barn och barnbarn till min farfars bröder från Herrvik, som under 40 år fiskade i den stora Michigansjön. När vi nu ser alla bilderna, alla enorma register med namn som Andrjuljawierjus, Grzyszczyszn eller Olsson och Pettersson, alla slitna koffertar, trunkar och väskor med etiketter och namnlappar, då känns det ända in hjärteroten och några av oss har en tår i ögonvrån när vi går därifrån. Detta att bryta upp från sin hembygd, sina kära, för att starta en ny tillvaro, är annat än att åka bort några veckor på semester. Vi förstår nu bättre den ständiga hemlängtan som Vilhelm Mobergs, Kristina, aldrig lyckades förtränga. 

Jag tror att det finns gothemsbor som har liknande minnen eller hörsägen om anförvanter som gav sig av en gång, eller har en bunt med gamla Amerika-brev liggande i nå´n korg. 

sandborg.ps@comhem.se